I går inleddes Folk och försvar, den stora årliga konferensen om försvars- och säkerhetspolitik. Det sker i en osäker tid, alltifrån ett aggressivt Ryssland i närområdet till kampen mot terrorism i dess olika former. I vår tid ser majoriteten av de svenska partierna ett ökande behov av skyddsförmåga.
Den svenska försvarsdebatten har radikalt förändrats på tio år. Den som i valrörelsen 2006 hade påstått att vi 2016 med en S+MP-regering skulle krypa närmare Nato än vad regeringen Fredrik Reinfeldt skulle kunna förmå, hade inte tagits på allvar. Likväl är det så. De fyra Allianspartierna är numera överens om att ett löst förhållande med Nato-grannarna inte räcker. Ett medlemskap är det enda som garanterar en långsiktig säkerhetspolitisk styrka för svensk del.
Ensam är inte stark. Det finns förvisso röster som tycker att Sverige inte ska ha någon militär kapacitet alls, men de är få. Blommor och goda tankar kunde inte stoppa vare sig invasionen av Krimhalvön eller folkmördarna inom IS/Daesh i krigets Syrien och Irak.
Antingen kontrollerar vi vårt territorium eller så gör någon annan det. Den bärande frågan blir då hur försvarsförmågan på bästa sätt ska vara uppbyggd. Via ett mycket kostnadskrävande starkt, inhemskt försvar – möjligen i samverkan med det finska – eller via ett brett samarbete med lejonparten av Europas demokratier inom Nato, till en något lägre skattekostnad? Vi är på väg mot det senare, med många mindre steg. Det är ingen tvekan om att Nato, på ett eller annat sätt, är del av det försvarssystem som Sverige och Finland behöver. Även om Putinregimen i Moskva försöker skrämmas.
I fem av riksdagens partier är Natoanhängarna fler än motståndarna. Centerpartiets och Kristdemokraternas omsvängningar i frågan under förra hösten talar sitt tydliga språk. Försvarsminister Peter Hultqvists (S) agerande visar att det även inom Socialdemokraterna i dag börjar dras nya slutsatser utifrån omvärldsutvecklingen.
Svensk försvarspolitik bygger sedan länge på ett slags rörligt samförstånd mellan Socialdemokraterna och Allianspartierna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lämnats åt sidan, precis som Sverigedemokraterna. Med sitt regeringsdeltagande har Miljöpartiet numera löst en hängbiljett till den socialdemokratiska Allt närmare Nato-linjen. Den skrivs inte av lust och längtan, utan av praktisk nödvändighet.
Natomedlemskap kan mycket väl bli till en valfråga 2018, men det är inte givet att regeringspartierna längtar efter att vara högljudda nej-sägare i det läget. För det är ingen tvekan om var den värderingsmässiga gemenskapen finns i vårt närområde. Även om EU-vänskaperna är något kantstötta av nytillkomna gränshinder. Sveriges behov av säkerhet och skydd måste bygga på vad som erbjuder en långsiktigt stabil grund för framtiden. Oavsett vad ledningen tycker och säger i det säkerhetspolitiskt mest opålitliga av våra grannländer.