Sverige har en minoritetsregering som tolereras av Vänsterpartiet. Nye statsministern Stefan Löfven (S) vill samarbeta.
Under hela valrörelsen mötte Socialdemokraterna följdfrågan, om vad och med vilka? Utan att kunna ge ett hållbart svar. Hittills har samarbetsinviterna handlat om att säga ja till S-politik. Så skapas inga hållbara majoriteter. Likväl kan en tvåpartiregering hållas rullande, med i huvudsak förvaltande och diverse skattehöjningar.
En regering måste vara överens. Under tisdagen ökades listan med Miljöpartiets reträtter från den egna politiken på. Förbifart Stockholm skjuts förvisso upp och den tänkta finansieringen ser ut att slarvas bort, till visst MP-jubel, men i övrigt är det in i ledet som gäller.
I försvarspolitiken får MP svälja både mångmiljardsatsningar på stridsflyg och ubåtar men får igenom en nedläggning av en myndighet för vapenexport. Det räcker till ett nödtorftigt utgångsläge. Försvaret kräver betydligt fler miljarder än så. Nödvändiga övningar i ett förändrat säkerhetspolitiskt landskap kostar på och måste få kosta.
På framgångssidan kan Miljöpartiet notera att Socialdemokraterna har tvingats att släppa kravet på ett fackligt veto för arbetskraftsinvandring. Därmed vårdas MP:s uppgörelse med de fyra Allianspartierna om ett öppet Sverige som inte reser murar mot den som vill komma hit för att jobba. Utmärkt!
Det finns gott om interna surdegar kvar mellan de två partierna. Först i nästa steg väntar någon form av budgetsamtal med Vänsterpartiet – något som kan sluta hur som helst. Mest sannolikt är att V får vika sig i fler frågor än vad MP har gjort.
När Allianspartierna och Fredrik Reinfeldt (M) tog över 2006 efter Göran Persson (S) fanns det en tydlig plan för framtiden. Alliansen tillträdde med ett mandat att förändra och göra skillnad. Den här gången är det radikalt annorlunda. Det blir en regering som tillträder i brist på andra lösningar.
Reträtterna och kompromisserna mellan S och MP berör mindre än 40 procent av den svenska riksdagen. Inre slitningar och osäkra parlamentariska förutsättningar försvårar varje nytt steg. Vad tvåpartistyret vill åstadkomma under de tänkta fyra åren tillsammans är höljt i dunkel. Det är ett dag till dag-styre som leder Sverige. Alla eventuella långsiktiga mål är underordnade osäkerheten om att få till en parlamentarisk majoritet i nästa fråga.
Själva besluten kan säkert bli betydligt bättre rent sakpolitiskt när partier från Allianssidan får möjlighet att påverka innehållet via riksdagens hantering. Turerna i riksdagen blir mer intressanta. Det kan ge mer robusta beslut som står pall för ett kommande maktskifte. Samarbete är ur detta perspektiv en klok bas för en liten regering, men då gäller det att höja blicken och våga ge mer än vad man får i retur.
Annars är risken att den politiska blicken fastnar på skospetsarna, inte på horisonten.