Slitningarna i tvåpartiregeringen Löfven är tydliga. Handlar det inte om vargar eller motorvägar så handlar det om exportavtal. Framför allt Miljöpartiet har visat sig ha mycket svårt med principen att en regering ska tala med en röst eller inte alls. Främst är det miljöminister Åsa Romson (MP) som vid flera tillfällen öppet har kritiserat socialdemokratiska ministrars beslut, trots att formellt sett också är hennes och hennes regeringspartis.
I skenet av detta framstår regeringarna Reinfeldts åtta år tillsammans utan några större äktenskapliga gräl som ett under av sammanhållning. Det byggde till stora delar på noggranna förberedelser, en robust beslutsordning och god personkemi. Som jämförelse kan sägas att den historiska första Fälldinregeringen, med Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet, var allt annat än präglad av god gemenskap. Det har många inblandade vittnat om efteråt. Att låta något annat regeringsparti äga strålkastarljuset i en positivt laddad fråga visade sig vara svårt för partier som så länge enbart hade utövat oppositionspolitik.
Koalitioner bygger på gemenskap i konkurrens, men konkurrensen får aldrig bli större än det gemensamma. När tilliten trasas samman, när förtroendet för att alla verkligen arbetar för koalitionens bästa försvinner, då lär samarbetet snart gå i tusen bitar. Det ger ett sämre ledarskap samt svagare och sämre genomarbetade gemensamma beslut.
En som har erfarenhet av att lyckas hålla ihop en koalition med många partier är Nyköpings före detta kommunalråd Jan Carle (M). Mellan 2006 och 2010 ledde han en majoritet i kommunfullmäktige som byggde på fem ganska olika partier. Alliansen med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna byggdes efter valnatten på med Miljöpartiet. Det var MP som avgjorde vilka som skulle styra kommunen – något som upprepades efter 2010 års val då fempartisamarbetet Nyköpingsalliansen övergavs för en rödgrön trepartikoalition, som nu är inne på sin andra mandatperiod.
I artikeln här intill skriver Jan Carle själv om erfarenheterna av att hålla ihop en allians som inte var samkörd vid tillträdandet. Och under de fyra åren var fempartienigheten ingalunda total alla gånger. Det var då allt sattes på prov. Sönderfall kan gå snabbt – särskilt om det yttre trycket ökar, ekonomin kärvar och så vidare. Vi har sett det i Landstinget Sörmland, där först ett S+V-samarbete kraschade hårt i början av 2000-talet. Därefter följde två regnbågsallianser, den första fungerade, men den andra var inte i närheten av att ha gemenskap nog för att hålla sams.
Vi kan räkna med att flerpartimajoriteter – eller till och med styrande flerparti-minoriteter – kommer att vara de vanligaste styrformerna det kommande decenniet. Detta har redan fått oväntade effekter. Ta bara Gnesta där Socialdemokraterna och Moderaterna flyttade ihop i kommunhuset i höstas. Snart är en sådan utveckling i den nära politiken inte ens överraskande.