Likvärdigheten måste öka, säger regeringens skolkommission anförd av Skolverkets Anna Ekström och möts av en halleluja-hälsande utbildningsminister. Budskapet är väntat, men reaktionen säger det mesta vad ministerns eget departement har att tillföra. Gustav Fridolin må likväl vara förlåten sina överord, han har ju inte precis visat fingertoppkänsla i sina bedömningar tidigare.
Att höja kvaliteten på de sämsta skolorna är naturligtvis den givna utgångspunkten för allt förbättringsarbete inom grund- och gymnasieskolan. Svaga skolenheter måste bli bättre utan att urholka kvaliteten i de bästa. För dessa behöver snarare bli ännu bättre än i dag.
Regeringens egen kommission vill se ett ökat statligt ansvar. Visst, staten kan förvisso skjuta till ytterligare utjämnande skattemedel utifrån den grovhuggna struktur som socioekonomisk bakgrund utgör. Men är det pricksäkert nog? Eller främst en fråga om ideologi?
Det är allt annat än en given succé att låta elevpengen variera efter andra faktorer än bevisat stödbehov. Vi behöver ett system som ger faktiskt stöd åt den elev som behöver det, oberoende av var klasskamraternas föräldrar bor eller vad de har för månadsinkomst. Det går aldrig att lära alla lika mycket, däremot ska alla ha en ärlig chans att lära sig så mycket de kan.
Idén om att vissa studiemiljöer skulle vara för bra och därför kräva begränsande lagstiftning är märklig, men regeringen har med skattemedel finansierat en hel utredning i den andan, ledd av Ilmar Reepalu. Tack och lov markerar kommissionen nu ett tydligt avstånd till dessa villfarelser. I stället ses friskolor och elevers valfrihet som givna delar av utbildningssystemet. Regeringen uppmanas indirekt att till och med göra skolvalet obligatoriskt. Gott så, det är hög tid att porta Jante från klassrummen.
Ett ökat statligt ansvar för skolan blir ofta till en trollformel som på något sätt ska lösa alla bekymmer. Så enkelt är det inte, även om många friskolor säkert skulle välkomna en mer stabil elevpeng. Skolans problem har formats av allt från pedagogiska flumtrender, undermålig kompetensförsörjning, helhetslösa panikbesparingar och valhänt styrning till en långsiktig statussänkning för lärarkåren. Det handlar alltså om så mycket mer än enbart risken att lokala skolpolitiker skulle vara handfallna eller hemmablinda.
Om staten nu ska vara den mest lämpade övergripande aktören inom skolan bör ett ökande inflytande börja med det område där staten själv har störst påverkan. Att nyanlända barn med svag skolbakgrund får det mycket svårt när de ska slussas in i grundskolan, ofta flera årskurser in, är det ingen som förnekar. Där bör statliga extrapengar och central resursstyrning få en chans att göra skillnad från första stund, helst utifrån ett individbehov.