En vanlig, arbetande Nyköpingsbo med en bruttoinkomst på 30 000 kronor betalar ungefär 16 400 kronor i skatt varje månad. Vare sig man tycker skatten är för hög eller för låg är det få som tycker om att skattemedel missbrukas.
På DN Debatt (12/12) presenterades skrämmande siffror av Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen. Varje år utbetalas cirka 5,5 procent av statens utgifter exklusive ålderspensionssystemet ut felaktigt. Det motsvarar ungefär 18 miljarder kronor, som bara försvinner till följd av felaktiga betalningar. Delegationen framhåller att de förlorade pengarna motsvarar kostnaden för hälften av årets utbetalda barnbidrag.
Hur länge har det varit ett problem? Om vi tittar på en likartad studie som genomfördes 2005 låg de felaktiga utbetalningarna på ungefär samma nivå som i dag. Det betyder att ungefär 300 miljarder skattekronor har gått till spillo. För att sätta summorna i proportion till något som ständigt diskuteras i pengatal motsvarar det försvarets nuvarande årsbudget – för fem år.
Samtidigt som 300 miljarder försvunnit har den politiska debatten kretsat kring att välfärden saknar pengar. Från det rödgröna lägret höjs röster om skattehöjningar, men vad spelar det för roll om vi inte kan ta tillvara på skattepengarna som tas in i nuläget?
Orsaken till skatteläckaget är främst att det stått fel uppgifter i de offentliga besluten. Kort och gott: slarv och misskötsel. Trots att problemet i praktiken varit densamma i snart 15 år har litet till inget gjorts för att komma till bukt med det. En tung faktor är att människor har lämnat felaktiga uppgifter till myndigheterna, medvetet eller omedvetet. Det måste till ett strategiskt och långsiktigt arbete som motverkar fenomenet. Dels framhåller delegationen digitalisering och AI som en viktig faktor för kontroll och avstämning, dels behövs även nationell samordning och uppföljning.
Slarvet får med rätta blodtrycket att höjas hos många, men irritationen får inte heller leda till kontraproduktiva kontrollåtgärder. Självklart behöver staten arbeta mer förebyggande, men samtidigt måste uppföljningsfunktionerna vägas mot konsekvenserna av mer byråkrati och därmed större kostnader. I värsta fall kan jakten på kronorna bli dyrare än slarvet – och motverka grundsyftet till att hushålla. I slutänden är det gemene Nyköpingsbo som får betala för välfärden, med det kommer förväntningar om att pengarna används förnuftigt – i dubbel bemärkelse.