När vi tar en minut och funderar på hur ofta vi använder en betallösning som är kopplad till vår identitet och vårt personnummer inser vi hur omfattande detta system är i dag. Tar du ut kontanter från ett bankkort? Köper någon sms-biljett på den lokala bussen via ditt telefonabonnemang? Swish:ar över småskulder till en vän via internetbanken?
Ganska snabbt märker man att i princip allt vi gör i dag som får vardagen att flyta smidigt är kopplat till våra personnummer. De rena kontanterna, som kommer i ett kuvert i handen, omöjliga att spåra till en viss individ, är extremt ovanliga i dag. Alla pengar från det offentliga, som bidrag, kommer in på bankkonton. På många sätt är det bra, kontanthantering möjliggör brottslighet, särskilt organiserad sådan som pengatvätt på ett annat sätt än digitala transaktioner.
Men att tänka till kring detta kan även få oss att förstå hur jobbigt livet blir för den som inte har något svenskt personnummer, eller för den som inte kan använda några spårbara system. Det moderna samhället ter sig näst intill omöjligt att manövrera i utan bankkonto.
På grund av detta problem har Ica-banken skapat ett bankkort som inte är kopplat till någon person. Det har en engångskostnad och kommer med en pinkod, men ingen identitetskoppling i övrigt. Kortet har därför blivit den universella lösningen för framför allt Migrationsverket, som system för utbetalning av ersättning för asylsökande. Även andra utsatta grupper använder kortet, som människor med hemlig identitet.
Dessa kort har blivit en allt större affär för Ica, 700 000 kort har utfärdats till Migrationsverket sedan samarbetet drog igång 2006, med nästan 100 000 nya kort under 2014. Fler banker vill nu ge sig in och ta fram liknande lösningar för att kunna konkurrera. Det är givetvis väldigt lönsamt för dem eftersom staten står för engångskostnader, men i nuläget är det svårt att komma runt behovet. Den som inte kan ha ett bankkonto blir så utanför samhället att det inte är ett alternativ att låta dem klara sig själva.
Dagens teknik möjliggör mycket gott, men den riskerar också att skapa nya klyftor som vi får se upp med. Frågan aktualiserar även vikten av att byråkratin fungerar. För asylsökande som fått uppehållstillstånd är just nu väntetiden på att få ett svenskt personnummer ett år. Ett år av att inte kunna bli en del av samhället fullt ut. Tänk vilket slöseri med alla dessa människor som sitter och väntar på att få bli delaktiga men inte kan på grund av att de inte fått rätt papper.
Hanna Marie Björklund