I ett försök till självkritik erkänner miljöpartiledningen att partiet pratade strunt i valrörelsen. Nu vill språkrören vända blad och få arbetsro. Tro tusan det.
Politikens gråzoner hamnar utanför bild när budskap anpassas alltför populistiskt till önskade målgrupper. Anhängarnas besvikelse blir desto större när det visar sig att skolan inte kunde reformeras på 100 dagar, att gränser stängs trots att man lovat motsatsen och att det blir väldigt dyrt för skattebetalarna att låta ett vägbygge stå stilla i ett halvår för att markera ideologiskt missnöje.
Miljöpartiet är valhänt på att regera och ännu sämre på självkritik. Sågningen av den egna valrörelsen är tydlig, men slutsatserna svajiga. De egna ska peppas. Alla löften var förvisso överilade, men nu ska MP-ministrarna fortsätta prata om vad som borde göras. Om besluten sedan återigen krockar med vad som utlovats, är allt bra ändå och oppositionen bara elak.
Även MP har insett att hösten har varit katastrofal för partiet. Någon har därför fått betalt för att krishantera utåt. Artikeln är ett led i detta.
Det som inte framgår av texten är att en av de starkaste motståndarna är koalitionspartnern Socialdemokraterna, som mer än gärna vill ge Miljöpartiet skulden för regeringens svaga insatser. Delvis har S rätt, delvis också fel. Det som har tvingat MP att tugga i sig de största av valrörelsens plakat är i första hand anpassningen till S-politiken. Detta är ett resonemangsäktenskap, byggt på strategiska slutsatser, inte känslomässiga kopplingar. På samma sätt som Liberalerna och Kristdemokraterna kan hålla hand offentligt om det så krävs.
I senaste förtroendemätningen fick regeringen historiskt svaga siffror – det lägsta förtroendet för en regering sedan 1987. Det är inte bara de politiska motståndarna som tycker att tvåpartikoalitionen gör ett dåligt jobb. Trots att Sverige nu åter har världens högsta marginalskatter och att "de rika" har fått betala för maktskiftet och att kärnkraften får betala extra hög skatt. Kanske är det så att MP-teserna helt enkelt klär illa i rödare skrud än grön?
Språkrörens budskap är i alla fall tydligt på en punkt: De tänker sitta kvar i regeringen. Partiledningen lovar – för tjugoelfte gången – en byggboom på de platser där efterfrågan är som störst. Trots att den egna ämnesministern inte har levererat ett dugg, eftersom det kräver svåra beslut. Märkligt nog tar språkrören inte chansen att avisera nya avsteg från gamla plakat. Förutsättningarna är ju annars de bästa, när baksmällan från valrörelsen ändå ska erkännas. Kostnaderna för att bygga behöver sänkas. Regelverket för att bygga behöver luckras upp, möjligheterna att stoppa nybyggen minska. Självspäkelsen kunnat framstå som konstruktiv och som en utsträckt hand med innehåll.
I stället blir budskapet att resultat är underordnat maktutövande för Miljöpartiet. Språkrören konstaterar – utan självironi – att så länge de sitter kvar vinner inte motståndarna. Maktens språk, inte idealistens, får styra.