Efter att Alliansen tillträde 2006 blev en av deras stora reformer att införa en bortre gräns i sjukförsäkringssystemet. 2008 sattes denna till två år och sex månader. Den nya regeringen har nu rivit upp beslutet för att hålla sitt vallöfte. Det kommer åter inte finnas någon bortre gräns för hur länge man kan vara sjukskriven.
Kritiker mot det nya förslaget menar att vi nu riskerar att få fler personer som är sjuka längre, vilket kommer belasta statsbudgeten. Så var fallet innan 2008. Sjukskrivningarna ökade och slutade i allt för många fall i förtidspension. Kostnaderna drevs mot en ohållbar nivå – ekonomiskt och mänskligt. Regeringen måste nu se upp med att inte hamna i den situationen igen, särskilt som det redan finns en rad poster i budgeten som hotar den ekonomiska stabiliteten.
Att diskutera sjukförsäkringar är en känslig fråga på så vis att det lätt uppfattas som ifrågasättande av människors erfarenheter. Samtidigt kan samhället och de styrande inte låta bli att ställa kritiska frågor och undersöka sammanhang på djupet, även om de riskerar att såra någon. Alla har rätt till sina känslor men för att värna en fungerande välfärdsstat måste vi försöka vara objektiva.
I vissa fall är det tydligt att det inte enbart är en fråga om hälsa utan även om incitament. Exempelvis varierar sjukskrivningarna kraftigt över vissa tidsperioder. Fanns det medicinska bevis på att svenskarna blev sjukare under de perioderna? Sjukskrivningar är ett komplext problem som innefattar både arbetsmiljö, arbetsmoral och benägenheten att benämna olika symtom som sjukdomar.
Generellt blir vi faktiskt friskare. Den kortare sjukfrånvaron på under 20 dagar är mer stabil och med en sjunkande trend. Det beror på att exempelvis operationer blir effektivare. Däremot komplicerade diagnoser, ofta kopplade till depression och andra psykiska åkommor, varierar mycket mer och ökar särskilt bland kommunalt anställda kvinnor. Här finns ett gediget forskningsarbete som behöver göras; varför verkar vissa grupper vara så mycket värre drabbade än andra?
En god välfärdsstat ska kunna säkra att människor får hjälp och stöd när de blir sjuka. Den måste dock även säkra att landets finanser är i ordning och att människor inte blir utförsäkrade för att få bort dem från arbetsmarknaden och på så vis förbättra statistiken. Grundinställningen måste vara att alla ska bidra efter egen förmåga och att så många som möjligt ska kunna bli friska och ta tillbaka ansvaret för sin egen försörjning. Det är inte alls säkert att en avskaffad tidsgräns kommer bidra till det.
Hanna Marie Björklund