I veckan publicerade ett antal nyhetssidor ett avslöjande om ett företag i Värmland som anställt EU-immigranter från bland annat Bulgarien och Rumänien. Artiklarna fokuserade på att dessa personer hade, enligt medierna, väldigt dåliga villkor, och fackliga företrädare från förbundet Handels kallade händelsen för "grovt utnyttjande".
I just det här särskilda fallet följde inte arbetsgivaren på vissa punkter svensk lagstiftning, som att de som arbetade inte hade rätt till betald ledighet, och lagbrott är givetvis alltid oacceptabelt. I termen grovt utnyttjande hade man dock kanske kunnat förvänta sig att det skulle handla om slavlika förhållanden, att människor hotades, att deras identitetshandlingar blev beslagtagna så de inte kunde resa och dylikt. Villkoren för arbetet i övrigt innebar arbetstider på tio timmar om dagen och låg timlön på mellan 45 och 73 kronor i timmen.
Utan att försvara arbetsgivaren i det här specifika fallet, borde vi ändå inte ställa oss den något obekväma frågan, om det är "grovt utnyttjande" att ge människor ett jobb för 45 kronor i timmen, vad är då tiggeri? Vad är då den inhemska arbetsmarknaden i Rumänien, där årslönen ligger på runt 12 000 kronor utan sådant som semester och sjukersättning. Är hela det landets arbetsmarknad att betrakta som ett grovt utnyttjande?
Många skulle nog påstå att man inte kan jämföra villkoren i Sverige med villkoren i andra fattigare länder i Europa. Att det är ohederligt att ställa dem mot varandra för att acceptera vissa villkor här. De som säger så förnekar dock ett smärtsamt faktum, jämförelsen finns där redan i verkligheten. Människor rör sig frivilligt till Sverige från exempelvis Rumänien för att tigga här, och hoppas på något svartjobb, för att det är värt det. De fattar ett rationellt beslut.
Vi har fortfarande oerhört svårt att acceptera detta. Att tigga på gator och torg är riskfullt, osäkert, ger oförutsägbart dåligt betalt, är ovärdigt och skamfullt. Med rätta känner vi medlidande för de människor som väljer att göra detta. Här ligger dock också svårigheten: väljer. De väljer att tigga i Sverige hellre än att jobba i Rumänien. Så varför skulle inte många även kunna välja att jobba till sämre villkor i Sverige? Här blir det genast mycket obehagligare för den svenska debatten. Det är enklare att tycka synd om en människa än att acceptera hens kontroversiella val. Det blir jobbigt om de utsatta själva börjar förespråka en lösning som innebär att vi måste kompromissa med våra värderingar.
Det kommer komma fler fall som det i Värmland. Fler fall där människor utifrån tar beslut som majoriteten inte vill att de ska ta eftersom det utmanar våra regler. Fler fall där vi måste ha ett bättre svar på den högst rimliga frågan, om det nu borde vara förbjudet, trots att människor själva vill, att jobba för 45 kronor i timmen, vad borde det inte då vara att tigga för 8?
Hanna Marie Björklund