På frågan vad ska du göra på påsklovet är det förmodligen inte jättemånga som spontant svarar att de ska sitta med sin deklaration. Men så blir nog ändå fallet för vissa i år eftersom påskveckan sammanfaller med starten på deklarationstiden. Det i sin tur betyder rannsakan av hur mycket pengar vi egentligen betalat in till staten i from av skatt under året, och vad vi fått för det.
Det finns två huvudsakliga anledningar att vara skeptisk mot höga skattenivåer, vilken ideologisk inställning man än har i övrigt. För det första är det själva ifrågasättandet av effektivitetsgraden. Om jag känner i mitt vardagsliv och läser i forskning, att landet jag bor i är korrupt och att politikerna skor sig på skattepengar, då minskar kraftigt mina incitament att betala hög skatt. Särskilt den som litar till sin egen förmåga att styra sitt liv bör känna motvilja till att överlåta stora delar av det syret till någon som är mindre kompetent än man själv.
Här har Sverige ett ovanligt gott läge mot andra länder på så vis att vi ändå har, med alla problem och brister, ganska låg korruption. Våra politiker köper inte guldpläterade bilar till sina barn för våra pengar. Däremot har vi inte den mest effektiva och välskötta statsapparaten. Arbetsförmedlingen fortsätter att få massiv kritik från de som använder den. Ändå plockar de ut miljarder. I många kommuner och landsting sköts budgetar oerhört dåligt, i Falun går vården med svindlande underskott samtidigt som politikerna prioriterade att bygga hoppbackar. Fram tills nyligen hade vi generösa politikerpensioner som tillät den som suttit i riksdagen att leva på våra skattepengar i åratal utan att prestera någonting. Så även här finns det anledning att vara missnöjd med resultatet vi får för våra inbetalningar.
Den andra anledningen handlar om individualism, kontroll över de egna tillgångarna och prioriteringar. Att bestämma vad man vill lägga sina pengar på ger makt över den egna tillvaron. Som att prioritera ekologisk mat över att äga en bil. Men när det offentliga begär in över hälften av min inkomst, och sedan fördelar denna tillbaka till mig, men efter sina prioriteringar, inte mina, så tappar jag delar av den makten. I Sverige är den katastrofala vården som transpersoner tvingades ta del av ett bra exempel på detta. Tänk om fler människor i stället kunnat få behålla mer av sin inkomst och använt den till att resa till bättre läkare med större kunskap och förståelse för deras situation.
Lagar är till för att följas, och den som anser att de är fel bör gå den demokratiska vägen via röstning och opinionsarbete för att ändra på dessa lagar. Men det finns många goda skäl till att vara fortsatt skeptisk till höga skattenivåer och att man planerar för att inte betala mer än nödvändigt behöver därför inte visa på någon bristande moral hos personen i fråga.
Hanna Marie Björklund