Inget val är så öppet för snabb förändring som valet till Europaparlamentet. Nykomlingar har kommit och gått. Enligt SVT:s vallokalsundersökning vid niotiden på söndagskvällen tar Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna plats i Bryssel. I skrivande stund vet vi inte mer.
Det rödrosa feministpartiets parlamentsplats är en tvättäkta skräll. Hur är det möjligt? Tja. De rödgröna partierna har haft en stor ledning i samtliga opinionsmätningar en längre tid. Alliansens oförmåga att övertyga väljare har där vägt tyngre än att oppositionen har presenterat något som många faktiskt längtar efter. EU-valet visar på vänsterväljare som söker efter något annat.
Svaret kom i form av Gudrun Schyman. Hon gav FI en lättvunnen medial skjuts – och de rödgröna förmådde inte att försvara sitt breda grepp om väljarna. Att sedan Schyman själv inte ska till parlamentet – det gör FI:s framtidshopp svagare. Väl i Bryssel måste FI också välja färg: röd, rödast eller lite grönare. Partiet monteras fast på höger-vänsterskalan.
Socialdemokraterna kämpar för att matcha 2009 års stora valmotgång. Valets stora vinnare är Miljöpartiet – som blir näst största parti. Det är en historisk stund. Genom att stegvis glida in på socialdemokratisk terräng har MP säkrat nya följare. S-ledaren Stefan Löfven tvingas nu fundera på hur mycket MP:s framgångar bakbinder hans eget parti, vid sidan av FI.
Valets stora förlorare är Moderaterna. En kraftlös framtoning och brist på entusiasm kräver sin tribut. Det är bara Christoffer Fjellner som tillför något spännande. Gunnar Hökmark är lika lite en valvinnare som Marita Ulvskog utgör röstmagnet för Socialdemokraterna. Moderaterna gör ett valfiasko utan att Socialdemokraterna vinner på det. Kan M lära något av MP?
Centerpartiet och Kristdemokraterna har visat styrka i motvinden. Nederlagstippade verkar de i stället gå framåt som Alliansens plustecken. Det ger efterlängtat självförtroende. Folkpartiet backar, men Moderaternas fall är i jämförelse så mycket tyngre. Utvecklingen påverkar maktbalansen inom Alliansen. Har Moderaterna styrka kvar att agera samlande kraft – och inte enbart i egenintresse?
På den europeiska arenan står grundläggande medmänskliga värden på spel. I stora stater som Storbritannien och Frankrike vinner murbyggande och intoleranta krafter terräng. Det är ytterst allvarligt. 2014 års Europa lider av finanskrisens följder. Sargade ekonomier söker stabilitet. Den stora ödesfrågan är hur européerna de närmaste fem åren kommer att se på sin framtid.
Blir det de djupa pessimisternas slagord – det går inte, backa tiden, fler hinder, högre murar – som får råda? Eller blir det till slut den mer konstruktiva Europaandan – det går, släpp fram, friheter ger möjligheter – som lyfter unionen? Det kräver att hopp och möjlighet övertrumfar hot och misstänksamhet. Från vänster till höger.