Om knappt två veckor avgörs omröstningen om Sveriges värsta slöseri med skattepengar. Det är organisationen Skattebetalarna som tillsammans med slöseriombudsmannen Martin Borgs tagit fram tio kandidater till utmärkelsen. En av dessa är Nyköpings rikskändis – konstverket Grafittan.
Den omtalade målningen på högstadieskolan Alpha är numera dold bakom en vit vägg och SN kunde efter jul (27/12) berätta om hur flera elever på skolan inte ens vet att den finns där. Priset för väggen var 18 000 kronor, utöver de 50 000 som redan lagts ner på konstverket. Tillräcklig motivering för att nomineras till värsta skatteslöseriet.
Grafittan och Nyköpings kommun slåss om vinsten med bland annat heliumballonger för 140 000 kronor och en dimmaskin i Landskrona. Skillnaden mellan snippmålningen och många av de andra kandidaterna är att den inte hade behövt vara slöseri. Men trots att en hel värld numera kallar sig för Charlie och höjer pennor i skyn för att markera för yttrandefrihet finns det uppenbarligen något enormt provocerande med snippor.
Ett år efter att Grafittan blev så uppmärksammad är det en ny snippa som blivit känd. Det är SVTs Barnkanalen som släppte låten och videoklippet Snoppen och Snippan för sitt program Bacillakuten. Klippet har redan visats tre och en halv miljoner gånger på youtube. Det har till och med barnförbjudits av videokanalen, för att sedan återigen bli tillgängligt för målgruppen efter en diskussion med SVT.
Klippet har även uppmärksammats i flera stora världstidningar såsom brittiska The Guardian. På flera ställen har den hyllats och många har fascinerats av oss svenskar. Men svenska föräldrar har upprörts och SVTs Facebook-sida svämmades över med kommentarer från upprörda föräldrar som i många fall inte vårdade sitt eget språk.
Visst finns det något i kritiken mot att klippet är heteronormativt. Och man kan diskutera hur de gjort utseendet på könsorganen eller vad texten säger. Men egentligen är det vi vuxna som inte kan hantera en sådan här grej. Barn i målgruppen noll till sex år ser inte på filmen på det viset. Det är inte mer än en klämkäck låt som introducerar ett program om kroppen och som ogenerat nämner namnen på organ vi alla bär.
Om vi inte klarar av att hantera ett glatt filmklipp när barnen är små, hur ska vi klara av en normal diskussion om detta när barnen blir äldre? Varför ska vi genom osmakliga kommentarer göra snoppen och snippan, som för de små barnen är oskyldigt och normalt, till något kontroversiellt och konstigt? Alla kommer vi någon gång se en snippa. Att en av gångerna är på en abstrakt tavla eller i en tecknad musikvideo är inte mycket att oja sig för. Skattepengar som går till ingenting däremot, det är ett verkligt problem.
Johanna Lundgren Gestlöf