Frankrike bad om militärt stöd. Som svar snurrade utrikesminister Margot Wallström (S) in sig i ett resonemang om hur en internationell koalition mot terrorns Daesh i Syrien vore någon form av gråzon. När det egentligen borde sägas att det är en demokratisk plikt att bekämpa de totalitära dödskulter som den islamistiska terrorgruppen utgör.
Allianspartierna var skarpt kritiska till att regeringen inte erbjöd de Jas Gripen-plan som efterfrågades – och fick undvikande svar. Det verkar halvhjärtat. Försvarspolitiskt är avståndet kortare mellan Socialdemokraterna och valfritt Alliansparti än mellan de så kallade samarbetspartierna i Rosenbad. Var hela regeringen överens om att ett svenskt transportplan var rätt svar på Frankrikes begäran om hjälp?
Det kan förstås vara så att vi inte har sett hela det svenska svaret ännu på önskemålen från säkerhetspolitiskt nära vänner som Frankrike och USA. Kanske tillkommer en leverans precisionsbomber som stöd i kampen mot Daesh i Syrien och Irak (SvD 16/12)? Helheten spelar nämligen roll. Antingen är Sverige ett land som ger sitt fulla stöd åt kampen mot terrorismen eller så förstärks den feltolknings- och missförståndspolitik som har etablerats under det senaste året.
Samtidigt har Sverige placerat sig så nära Nato att den enda som skiljer oss från ett medlemskap är ett avtal och en ordentlig ambitionshöjning för försvarsmaktens kvalitet och omfattning. Ett medlemskap skulle garantera militär hjälp utifrån vid ett angrepp på svensk mark. Tyvärr finns inte ett stöd över blockgränserna för detta. Den svenska säkerhetspolitiken blir i stället en svag kompromiss mellan ett sökande efter en tid som flytt och mer krassa insikter om den nya säkerhetspolitiska situation som råder.
Ordet totalförsvar har försvunnit ur den politiska debatten sedan det kalla krigets slut, trots det ska utgöra grunden för svenskt försvar. Nyligen fick Försvarmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i uppdrag att visa hur det civili och militär beredskap ska samordnas. Det är på tiden. Alliansregeringen släppte den här frågan alltför lättvindigt. Det demokratiska Sverige ska ha funktionskraft även i mycket svåra tider.
Vid en större konflikt kommer Östersjöområdets strategiska värde att stå i fokus. En angripare lär strunta i administrativa begrepp som statsgränser. Sveriges försvarspolitiska doktrin – och ett funktionellt totalförsvar – bygger därför på samarbete och allianser med likasinnade stater.
Så länge Sverige står utanför Nato är vänskapsbanden med EU-länderna det skydd som finns. Om allt går käpprätt åt skogen i vår del av världen måste dessa band vårdas som verkliga livlinor. När andra i dag ber om hjälp är det därför våra svar som avgör vad vi själva kan vänta oss: Ett handfast stöd i nödens stund eller diplomatiska sms med käcka symboler och glada tillrop?