I veckan hölls ett möte mellan regeringens utredare i regionfrågan och de företrädare från de landsting och regioner som direkt berörs. Ett par försök att bilda storregioner har redan kört i diket. Landstingen i östra Götaland, Blekinge och Halland får vara kvar som egna enheter. Där finns inget stöd för att gå vidare med något annat förslag. Län som Östergötland och Jönköping står därmed utan en ny storregion.
Däremot aviserade den så kallade Indelningskommittén sin ambition att gå vidare med att bilda andra storregioner. Västra Götaland ska slås ihop med Värmland. I norra Sverige ska fyra landsting bli en region Norrland. Sex andra landsting ska pusslas ihop till en Svealandsregion. Allt med syfte att stå klart till 2019. Det är, för att uttrycka sig milt, kort om tid och gott om frågetecken. Problemet är att det i sak inte finns en enighet om regionen Svealand. Landstinget Sörmland har inte sagt ja till en ny storregion från 2019. Det finns däremot ett stöd för att försöka få till en förändring till 2023, två allmänna val bort.
Signalerna är bekymrande, men förslaget från utredarna i Indelningskommittén är inte lagt än. Det finns alltså fortfarande tid att ta ett djupt andetag och trycka på tillfällig paus för Svealandsregionen. Faktum är att respekten för de regionala parlamentens budskap kräver det.
I slutänden är det regeringen som avgör vilka regioner som den vill föreslå till 2019. Det finns gott om följdfrågor att fundera över innan alla springer med på den här hastigt snitslade banan. Vad betyder det att sjukvårdsregionerna fullt ut får styra indelningen – medan infrastruktur- och arbetsmarknadslogik ställs åt sidan? I direktiven talas ju tydligt om att utgå från "arbetsmarknadsregionerna" eller de "funktionella regionerna". Ska ett regionalt inflytande över högspecialiserad sjukhusvård ses som viktigare än ett inflytande över kompetensförsörjning och pendlingsmöjligheter på de funktionella arbetsmarknaderna? Hur stärker en Svealandsregion möjligheterna jämfört med i dag till en allt större samverkan inom Mälardalen – det vill säga inklusive huvudstadsregionen? Det är därför det är klokt att som Sörmland våga ta sig en utvecklingstid till 2023 och inte köpa grisen i säcken. Funktionalitet är viktigare än sifferkrav.
Ett snävt tidsperspektiv ger inte den djupt förankrade förändringsprocess – med öppenhet och genomskinlighet – som de nya storregionerna bör utgöra. Det spelar dessutom stor roll hur staten har tänkt sig att organisera sina verksamheter inom de aktuella ramarna. Visa detta först. Vilken myndighetsverksamhet som läggs var i det nya pusslet kommer att direkt visa på förändringens fördelar respektive nackdelar. Det bör ingå i beslutsunderlaget.
Regeringen bör inte bilda en maktens struktur för regionerna. En ny maktstruktur ska byggas underifrån, där staten anpassar sig efter kommunala och regionala behov.