När andra världskriget bröt ut 1939 sägs statsministern Per Albin Hansson (S) ha utbrustit: ”Vi ha velat ha social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu komma vi få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?”
Om hans efterträdare Magdalena Andersson (S) fällt någon liknande kommentar vet vi inte, men det är uppenbart att Sveriges nya statsminister helst inte vill diskutera det försämrade säkerhetsläget som har uppstått i Europa, i takt med att Ryssland samlat 100 000 soldater – dubbelt så många som hela den svenska Försvarsmakten – vid Ukrainas gräns.
Ryssland har också krävt att Nato inte ska ta in några nya medlemmar, vilket skulle förhindra inte bara Ukraina utan även Sverige och Finland från möjligheten att söka medlemskap. Som det ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zakharova sa på julafton skulle eventuella svenska och finska Nato-ansökningar skulle kräva ett ”adekvat svar” från Ryssland.
Det dröjde inte länge innan Finlands politiska ledning svarade på de ryska hoten. I sitt nyårstal konstaterade Finlands president Sauli Niinistö att ”till Finlands rörelsefrihet och valmöjlighet hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar”. Även Finlands socialdemokratiska statsminister Sanna Marin betonade i sin nyårshälsning att Finland håller dörren öppen för att kunna söka Nato-medlemskap.
Från statsminister Magdalena Andersson (S) hördes dock inte ett pip om de ryska hoten förrän den 6 januari, då i form av ett kort uttalande på regeringens hemsida. Kort därefter kunde statsministern ha lagt ut texten på Folk & Försvars rikskonferens, Sveriges främsta arena för försvars- och säkerhetsfrågor sedan flera decennier. Av oklar anledning tackade statsministern nej till att medverka – inte bara en utan två gånger.
I stället bjöd Magdalena Andersson in till partiledarsamtal, men med armbågen. Trots att en majoritet i riksdagen vill att Sverige liksom Finland ska uttala en Nato-option, som upprätthåller möjligheten att söka medlemskap, uteslöt statsministern det alternativet på förhand. Syftet med partiledarsamtalet var inte att diskutera, utan att informera. Trots att regeringen saknar stöd för sin säkerhetspolitiska linje i riksdagen bryter Andersson i ett kritiskt läge mot den svenska traditionen att förankra säkerhetspolitiken brett.
I statsministerns frånvaro fylldes Folk & Försvar av allvarsord från såväl forskare som ÖB Micael Bydén. För första gången på många år diskuteras krig i Sveriges närområde som något sannolikt. I ett sådant läge måste statsministern ställa sig över partipolitisk hänsyn. Nu är det dags för Magdalena Andersson att bjuda in de övriga partiledarna till riktiga samtal om Sveriges säkerhetspolitik, inte till simpla informationsmöten.