Toppmötet i Harpsund har tillfört ett nyttigt skifte av politiskt perspektiv, från det stundtals navelskådande inrikespolitiska till det större, Europas position i en global ekonomi.
Notera detta. Europa mest framträdande ekonomier ser behovet av mer företagande, bättre lönsamhet för företagen och fler jobb. Detta Europa ropar varken efter friår eller på förbud mot företagande inom vård, skola och omsorg.
I skuggan av eurokris och finanskris har de flesta andra medlemsländer redan insett att den som aktivt arbetar för att försämra förutsättningarna för företagande bäddar för praktfulla politiska självmål. Om målet nu är starka statsfinanser och fler jobb på den privata arbetsmarknaden i stället för minskad tillväxt och dela mer på jobben-politik.
EU är förvisso en splittrad organisation, med många skiftande viljor och begränsad gemensam målbild. I konkurrens med USA, Kina och andra större ekonomier är denna bristande enhetlighet en svaghet, men mångfalden kan vändas till en styrka om spelplanen anpassas efter detta.
Tyskland och Storbritannien är tunga aktörer inom EU. De behöver varandra och de behöver vänner. Nederländerna och Sverige är framgångsrika stater som har intresse av att utveckla unionens kärnuppdrag och motverka en kraftig budgetexpansion. Med Tyskland och Storbritannien i samma Harpsundseka formas en med EU-mått stark allians av liberala eller liberalkonservativa regeringar. Vi talar om fyra av världens i dag mest konkurrenskraftiga ekonomier. Budskapet vid den officiella presskonferensen var därför givet. EU:s fyra friheter – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital – ska stärkas. Regelkrångel och handelshinder beskrivs som givna motståndare, såväl som byråkrati.
Inget sades om nationell trångsynthet men det borde ha ingått, hellre än brittiskt babbel om social turism. Förmågan att blicka bortom gränser avgör om Europas utveckling ska hålla hög internationell konkurrenskraft.
Mötet på Harpsund blev ett tillfälle att visa hur Sveriges inflytande i EU och makt över unionens framtida konkurrenskraft, hänger på styrkan och samarbetsförmågan hos dess regering. Det är ett klokt grepp att visa på en statsministers starka internationella nätverk när det går trögt på hemmaplan. Det räddade Göran Perssons maktinnehav i valet 2002, när EU-ordförandeskap och toppmöten fick färga den annars bleka bilden av S-regeringen, där industrins tillväxt inte ökade sysselsättningen och tjänstesektorn helt hade kört fast.
På hemmaplan ställs nu Fredrik Reinfeldt mot den minst erfarne socialdemokratiske ledaren på mycket, mycket länge. Statsministerns huvudmotståndare har ingen erfarenhet alls av vare sig regeringsarbete eller storpolitiska sammanhang. Det kommer att spela in när handlingskraft och regeringsförmåga till slut blir en faktor även i den svenska valrörelsen.