Som vanligt blev det mer fokus i söndagens direktsända ekonomidebatt i SVT på alla de miljarder som ska satsas på än det ena och än det andra. Hur samma miljarder ska finansieras fick minimalt med utrymme.
Finansminister Anders Borg (M) var för all del återhållsam med stora löften. Att göra den mindre lönsamt att arbeta mer är en dålig politik. Men det som Moderaterna och därmed även Alliansen saknar är en tydlig agenda för vad de vill åstadkomma – om det finns pengar. Svångremspolitik måste kompletteras med visioner.
De röda och de rödgröna partierna lovar däremot runt. Skattemedel bränns i expressfart. Vilka får betala det kalaset?
Landsbygden drabbas av ökade skattepålagor för transporter, turism och gröna näringar. Det blir färre jobb, men något högre a-kassa och fler flyttlass. Likväl är det Stockholmsområdet får ta en stor del av skattesmällen. Detta borde påverka valrörelsen mer än det vi har sett hittills.
De rödgröna vill driva upp marginalskatterna. Jobbskatteavdraget ska trappas av, kanske redan vid 30 000 kronor i månaden. Lägg till sänkta ränteavdrag och slopade eller minskade Rut-avdrag. Förmögenhetsskatt och/eller höjd fastighetsskatt bubblar dessutom i kulisserna. Summan av dessa åtgärder skulle slå hårdast mot hushållen i Storstockholmsområdet, med minskad privat konsumtion som följd.
Den som tjänar 35–45 000 kronor i månaden ses lätt som höginkomsttagare på många håll i landet, fast inte i Stockholms innerstad och närförorter. S, MP och V:s hemsnickrade kamp mot "de rika" slår med kirurgisk precision just mot dessa hushåll. Nivån på månadslönen får avgöra vem som är rik eller inte. De röda högskattedrömmarna struntar helt i storstädernas mycket högre bostads- och levnadsomkostnader.
Förvisso finns även jämförelsevis rika hushåll i samma områden, men det rör sig ofta om pensionärer som har bott länge i egna hem som under de senaste 20 åren har stigit markant i värde, alternativt i form av goda aktieinnehav. Slopade arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter, införandet av kapital- och investeringssparkonton, samt uppluckrade så kallade 3:12-regler har under samma tid kraftigt stärkt förutsättningarna för att befintliga kapitalförmögenheter ska växa. Lägg därtill skattesnurrorna som möjliggjordes av beslut under förra S-regeringen, där vinster raskt och smidigt kunde flyttas från Sverige till holdingbolag utomlands och dyra internlån ge höga ränteavdrag. Under S-regeringar brukar miljardärer och lättflyttat kapital föräras med gynnsamma specialregler.
Summan av vänsterpolitiken blir alltså en hård beskattning av högre utbildning och karriäryrken. Och då har vi inte ens nämnt värnskatten.
Klassresan från mindre städer till övre medelklass i storstäder behandlas som det stora hotet mot röd jämlikhet.