För femtio år sedan var Svalsta en liten ort i Tuna socken. Sedan dess har mycket hänt. I dag är Svalsta en av Nyköpings större tätorter, större än såväl Tystberga som Vrena och Nävekvarn. Det gör Svalsta till kommunens tredje största efter Nyköping och Stigtomta. Bergshammar som ligger ytterligare lite närmare staden är nästan lika stort, men bara nästan.
Exemplet Svalsta är en nyckel till hur Nyköpings framtida tillväxt kan komma att se ut. Här görs nästa stopp i serien SN på plats. När de stadsnära orterna kan bidra till att lätta på inflyttningstrycket är mycket vunnet. För även om stadskärnan förtätas så är det inte den enda attraktiva miljön för nyblivna eller flyttsugna kommuninvånare.
Samhället Svalsta ramas in av jordbruksmark. Den stadsnära landsbygden är en spännande terräng sett ur perspektivet hållbar utveckling. Rätt hanterat finns en chans att stadens och landsbygdens fördelar kan växa samman utan nödvändigtvis ta ut varandra. Odlingsmark kan ligga vägg i vägg med stadsbebyggelse. Välutbyggd kollektivtrafik behöver inte längre vara en motsats till gröna näringar och lokal matmarknad. Naturnära rekreationsmiljö, familjeliv med lugnare livstempo – det finns inom räckhåll utan att behöva vara långt bort.
På något sätt har Svalsta blivit den yttre punkten för den snabba stadstillväxten. Därefter tar landsbygden vid i eget majestät. Inte långt från Svalsta ligger Enstaberga, grannorten som inte tillnärmelsevis har fått samma utveckling. Det skiljer två kilometer, fem till tio minuter med buss, en egen skola – och 600 invånare.
Gissningsvis handlar mycket om känslan av avstånd. Orter som Svalsta och Bergshammar känns som nära, åtminstone för den bilburna. 1965 hade Svalsta lite mer än 200 invånare, i dag är Svalstaborna fler än tusen. Vad är det sedan som gör att Enstaberga plötsligt är långt bort?
Här finns en intressant gräns att fundera över. Det är sannolikt så att minuterna räknas, avstånd till jobbet, till service och till skolor. Den största tätorten drar. På landsbygden är inflyttarna ofta mer intresserade av ensamliggande fastigheter i sin egen miljö än i den traditionella småorten. De senare måste anstränga sig hårt för att visa på sin livskraft och vilja att utvecklas, vilket kräver mycket av invånarna.
Hur kan den dragkraft som så tydligt stärkt Svalsta förmås att lyfta även nya områden mot sydväst? Växer Nyköping bäst i traditionell mening via de befintliga orterna Enstaberga och Jönåker? Eller är nyckeln till landsbygdens dragningskraft att försöka med andra grepp som stegvis växande småbyar och fler fria fastigheter?
Svaret kan mycket väl vara en kombination. Det kräver bättre kommunikationer, särskilt vad gäller kollektivtrafiken. Samtidigt behöver vi utveckla en praktisk politik där den bilburna familjen inte måste behandlas som ett hot mot den hållbara framtiden, utan i stället vara en del av den.