Sven-Olof Daunfeldt, chefsekonom vid Svenskt Näringsliv, har kritiserat både rapporten och förslaget om kortad arbetstid. Han bedömer att de samhällekonomiska kostnaderna blir för stora.
Nyligen släppte LO en internationell översikt av hur kortare arbetstid påverkat produktiviteten i andra länder. Enligt rapporten ger 10 procent färre arbetade timmar bara 4–5 procents lägre produktion. LO‑ekonomerna menar dessutom att kortare arbetsveckor kan lyfta sysselsättningen och dämpa produktionsfallet.
Men både Svenskt Näringsliv och Företagarna varnar för högre kostnader och att minskad produktion skulle hota tillväxten. De pekar också på att många kollektivavtal redan ger kortare arbetstid och att stigande timlönekostnader riskerar både jobb och lönsamhet.
LO har en poäng: tidigare reformer har ofta gett både produktivitetslyft och hälsofördelar. Men den här gången är helhetsbilden alltför rosaskimrande. Av de länder som nämns i rapporten ligger Sverige fortfarande näst högst i produktivitet. Utrymmet att öka denna ytterligare är därför begränsat.
Den faktiskt arbetade tiden i Sverige är dessutom bland de lägsta i EU, till stor del beroende långa semester- och föräldraledigheter. I stället för att korta arbetstiden har man valt att förlänga rätten till ledighet, men LO-ekonomerna förminskar detta i ett försök att framställa Sverige som ett land som halkar efter i ”fritidsligan”.
Sverige har ett längre genomsnittligt arbetsliv och högre sysselsättning än många EU‑länder. Just därför är det svårare att få den att öka ytterligare. Sveriges arbetskraftsreserv är betydligt mindre än många andra länders – hemmafruar och outnyttjad arbetskraft är en bristvara här. Samtidigt stramas såväl asyl- som arbetskraftsinvandringen åt av partier på både höger- och vänsterkanten. Invandringen har länge bidragit till att Sverige har haft en växande befolkning i arbetsför ålder. Det är människor som hade kunnat kliva in och fylla luckorna som skulle uppstå vid en arbetstidsförkortning. Men även detta alternativ till arbetskraft verkar vara långt ifrån den politiska realiteten i dag.
Riksdagsledamoten Annika Strandhäll (S), ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, är en av de ledande aktörerna bakom Socialdemokraternas förslag om arbetstidsförkortning.
LO håller, med sin opinionsbildning, fortfarande dörren öppen för en lagstiftad arbetstidsförkortning. Trycket från förbund som Kommunal är högt. Men under de år arbetarförbunden har följt industrins märke har de valt att ta ut löneökningarna i höjda lägstalöner i stället för kortare arbetstid. Tjänstemannafacken ofta har gjort det sistnämnda. I stället för att tvinga hela samhället att bära kostnaden för en svag förhandlingsstrategi borde LO byta fokus och lägga sin kraft på partsförhandlingarna. Det bör även Socialdemokraterna inse och därför rösta emot en lagstadgad arbetstidsförkortning på sin kongress om några veckor.
Som samhälle behöver vi en saklig diskussion om arbetstiden – en diskussion som varken präglas av domedagsprofetior eller löften om guld och gröna skogar. Till en början gör vi nog bäst i att, i sann svensk anda, förhandla saken parterna emellan. Med lite tur leder kompromissviljan till ännu en svensk väl avvägd lösning.
Georgios Sideras är liberal skribent och doktorand i teknik och samhälle på Ratio och SoeTech vid Lunds universitet. Texten har tidigare publicerats i liberala Eskilstuna-Kuriren.