I utkanten av Södertälje ligger Ersta flickhem i en idyllisk miljö. Den vackra landsbygden är perfekt för ridturer på någon av hemmets hästar. Perfekt för långa promenader. Men för flera av de flickor som bott där har promenad betytt något helt annat än en rofylld tur i skogen.
Ersta flickhem är ett HVB-hem för unga, traumatiserade tjejer där många blivit utsatta för sexuella övergrepp. Men när Uppdrag Granskning intervjuar tolv flickor som bott där visar det sig att hälften av dem samtidigt sålde sex. Och att personalen visste om det, utan att varken stoppa dem eller polisanmäla händelserna.
Flickorna berättar, både före och efter, vad de håller på med. Att de bokar träff med män över internet, möter upp dem bara 300 meter därifrån och hoppar in i deras bilar. Säljer sig för pengar eller två limpor cigg.
En anställd säger åt en flicka att de inte kan hindra henne, men att hon i stället borde laga mat eller nåt. När flickan ändå ger sig iväg följer den anställde efter i bil. Hon berättar för sexköparen att flickan bor på behandlingshem och att hon inte tycker det är en bra idé att köpa sex av henne. Därefter åker hon hem.
Sedan sitter ansvariga chefer med uttryckslös min och säger att det är en supersvår situation. Att personalen gjort vad som stått i dess makt men att de inte har någon rätt hålla fast flickan och fysiskt stoppa henne. Hur kan de säga så?
De hade kunnat säga till flickan på skarpen. Hittat på något med henne. De hade kunnat hoppa in i torskens bil tillsammans med tjejen och vägrat gå. Sagt att de tänker filma och anmäla om han gör något.
Att köpa sex är olagligt. De hade kunnat sätta dit så många män. Och som mamman säger: Vem hade anmält om de faktiskt stoppat flickan fysiskt?
Den yngsta som intervjuas var 13 år när hon sålde sig till en 73-årig gubbe. Dagen efter underrättar personalen mamman via mail. Som om det vore vilket meddelande som helst. Personalen polisanmäler inte eftersom de bara fått händelsen återberättad. Ansvaret läggs på flickan.
Det är barn som kommer till hemmet för att få stöd och hjälp tillbaka till trygghet. På frågan om det då inte vore rimligt att Ersta flickhem anmäler även misstanke om brott svarar chefen: "Jag tror det är viktigt att flickan hela tiden känner sig delaktig och lyssnad på." Men ingen lyssnar ju.
Det är typiskt för den svenska byråkratin att systemen blir viktigare än människan. Personal gömmer sig bakom regler, institutioner hindrar dem från att tänka fritt. Ansvariga chefer sitter som papegojor och upprepar paragrafer istället för att se det orimliga i att inte stoppa en flicka från att bli våldtagen av en gubbe.
Med upplevd maktlöshet och förblindade i stället för förargade låter personalen händelserna passera. Av rädsla för att göra fel blir ingenting rätt. Och de som drabbas är alltid de redan utsatta.
Johanna Lundgren Gestlöf