Att väga en omfattande välfärdsstat mot ett stort flyktingmottagande är smärtsamt. SN:s ledarsida har konstaterat detta tidigare (21/1). Men ofrånkomligen kräver det en avvägning som varje västerländskt välfärdsland behöver göra.
I Sverige gillar många tanken på att vår välfärdspolitik är god och att vi bäst hjälper människor på flykt genom att bygga upp ett omfattande och påkostat mottagningssystem. Sanningen är dock som vanligt lika logisk som den är obekväm. Ett system där det kostar mycket att ta emot migranter kommer i förlängningen inte kunna hjälpa många människor alls.
Vi utgår ofta från att människor som lever här måste ha rejäla löner. Att motsatsen vore osolidarisk; rentav inhuman. Att ingen någonsin ska behöva leva i det som vi med svenska mått mätt definierar som fattigdom. Att det med andra ord är bättre, om nu människor lever i misär i Sverige, att de inte alls kommer hit – för deras egen skull.
Kanske är det också detta resonemang som utgör kärnan i det Stefan Löfven något luddigt refererar till som den svenska modellen – något han börjat göra allt oftare, i allt mer oklara sammanhang.
Men vad är det för svensk modell som Löfven egentligen refererar till? Det gamla korporativistiska Sverige med likriktad lönepolitik och idealistiska mål om full sysselsättning finns inte längre kvar. Det är en modell som inte visat sig kunna ge människor riktig trygghet, arbetstillfällen och substantiella möjligheter att göra klassresor. Man kan fråga sig vilken värld statsministern egentligen lever i.
Svenskarnas starka tilltro till statens välfärdsprogram finns dock kvar, med den underliggande parollen gör din plikt, kräv din rätt. Om regeringen vill utgå från den parollen, borde den logiskt sett förespråka en migrationspolitik som ställer krav på människor som kommer hit.
Diskussionen om att ställa krav på migranter är dock smärtsam. I grunden måste vi ställa oss frågan om vilket ansvar det är rimligt att utkräva från de människor som i många fall varit med om traumatiska upplevelser på vägen hit. Självklart är det frågor som får samvetet att bränna.
Här måste vi dock komma ihåg att människor som är på flykt i första hand bryr sig om grundläggande trygghet. I andra hand vill människor kunna försörja sig – åtminstone om de ges incitament och möjligheter att göra så.
Socialdemokratin måste ta sig samman. När regeringen hävdar att rätt väg framåt är att tvinga fram tusen praktikplatser i offentlig sektor för flyktingar varje år, blir det en bekräftelse på såväl Löfvens verklighetsfrånvända politik som socialdemokratins ideologiska sammanbrott.
Vad som behövs är en liberaliserad arbetsrätt, lägre trösklar för de som står utanför arbetsmarknaden och minskade anställningskostnader för företag. Så skapas stabila och många jobb på sikt, men även välstånd och tillväxt. Om socialdemokratin verkligen bryr sig om klassresor måste den dessutom öppna ögonen för att människor kan befinna sig på samhällets botten. Och det måste få vara okej.
Simon Palme