Den här veckan stirrar den svenska opinionen enögt mot Greklands ledare Alexis Tsipras förhandlingar i Bryssel. Enögt nog för att till synes ha missat hur en ledare som representerar ett betydligt större land anlänt till den Europeiska maktmetropolen. Det är ingen mindre än Storbritanniens premiärminister David Cameron, som kommit för att redogöra för sina planer kring britternas medlemskap i EU.
Camerons förhandlingar har större betydelse för Sverige än det kanske låter. Sverige och Storbritannien har en liknande inställning till EU-samarbetet. Båda ländernas befolkningar är mycket skeptiska till maktkoncentrationen i Bryssel och EU:s märkliga subventionspolitik. Sverige behöver ett Storbritannien som är fullt ut med i EU-samarbetet; ett Storbritannien som förhandlar och kompromissar för att göra samarbetet bättre och mer relevant, inte ett Storbritannien som står vid sidan av.
Det konservativa partiets vallöfte om att britterna ska folkomrösta om EU-medlemskapet 2017 kom till efter hård press från en motstridig falang i det egna partiet och en folkopinion som är bra på att göra sig hörd. Även om de flesta britterna vill att deras land fortsatt ska vara en del av samarbetet är ändå opinionsläget mycket jämnt. Trenden kan enkelt brytas genom en framgångsrik valkampanj; inte minst kan den populära ledaren för nationalistpartiet, Nigel Farage, göra all skillnad.
Utvecklingen är lika oroväckande som ironisk, med tanke på att den brittiske premiärministern Winston Churchill klargjorde behovet av något så federalistiskt som ett Europas förenta stater i ett tal så tidigt som 1946. Att EU som institution vann Nobels fredspris 2012 var visserligen smått bisarrt, men i grunden låg en rättvis bedömning bakom utmärkelsen med tanke på hur unionssamarbetet bevarat fred mellan medlemsländerna sedan tiden som kol- och stålunion.
Något som det talas desto mindre om är den gemensamma marknaden som utgör stommen i EU-samarbetet. Enligt den ska fri handel och rörlighet inom unionen råda, vilket gynnar samtliga medlemsländer. Detta är Cameron givetvis medveten om. Bland populister talas det ofta om att det går att behålla sådana fördelar samtidigt som man gör sig av med all överstatlig EU-lagstiftning. Frankrikes ekonomiminister Emmanuel Macron beskrev problemet med detta på ett bra och mycket franskt vis när han häromdagen sa att britterna inte kan förvänta sig att själva få ett slags "Europa à la carte".
Hur exakt EU-samarbetet ska se ut är en komplex fråga som måste beslutas om demokratiskt, inte genom enskilda förhandlingar mellan kommission och regeringschef. Därutöver är EU i sin nuvarande form en ung union. Politiskt och konstitutionellt kan allt förändras till det bättre, men då krävs att skeptikerna inte står utanför utan placerar sig mitt vid mötesbordet och kommer med konstruktiva förslag. Om Cameron är beredd att göra det kommer det gynna både britterna, EU-samarbetet och den svenska hållningen.