Det största guppet på vägen passerades i måndags. Men den största förändringen återstår fortfarande. Sverige är på god väg mot att få hissa flaggan vid Natohögkvarteret efter beskedet att president Erdoğan nu skickar ratificeringen till det turkiska parlamentet.
Med facit i hand är det svårt att inte tänka tanken att det här var Erdoğans plan från början, ett år av kverulerande, nya utspel, krav och spel för hemmaopinionen innan han i sista stund (innan kostnaderna för basarskådespelet blev för höga) kastar in handduken. Uppgörelsen i Madrid i fjol följdes upp med ett nytt i Vilnius där Turkiet fick väldigt lite ull för mycket skrik. Ett bilateralt årligt möte med Sverige, en anti-terrorkoordinator i Nato, löften om mer ekonomiskt samarbete och att Sverige fortsätter den politik vi haft sedan ett kvartssekel när det gäller att vara positiv till Turkiets medlemsambitioner i EU. Problemet här är ju bara att Erdoğan monterar ned demokrati och rättsstat, vilket omöjliggör medlemskap. Att det sedan också funnits F16-plan från USA med i Erdoğans förhandlande är ingen hemlighet.
Men det finns några gupp kvar, i skrivande stund är det oklart när det turkiska parlamentet kan ratificera. Parlamentet går på semester nästa vecka. Även Ungern återstår, som tidigare har sagt att de skriver på när Turkiet ger grönt ljus. Ungern har också sagt att de inte ska bli sist. Men ännu, återigen i skrivande stund, har inte Viktor Orbán uttalat sig alls. Det ungerska parlamentet har gått på semester, men kan förstås återinkallas om Ungern bestämmer sig för det. Det här innebär att det kan bli klart väldigt fort, men att det också kan dröja till sista kvartalet i år innan Sveriges medlemskapshandlingar är deponerade i Washington, med allt vad det innebär av ny osäkerhet.
Beskedet från Erdoğan gör dock att Nato-toppmötet i Vilnius nu kan fokusera på de planerade frågorna; regionala försvarsplaner, Ukraina, nya mål för upprustning samt samarbete med demokratier som Sydkorea, Japan, Australien och Nya Zeeland.
För Sveriges del återstår den största förändringen, den som sitter i våra huvuden. Under kalla krigets dagar föreställde vi oss att kriget började när fienden passerade territorialgränsen. Femörefortet försvarade inloppet mot Oxelösund och om fienden väl kom i land och kunde ta den viktiga hamnen skulle den svenska mobiliserade värnpliktsarmén, till exempel Sörmlandsbrigaden (PB 10) försöka kasta fienden i havet.
Som medlemmar i Nato försvarar vi en yttre gräns tillsammans med andra. Sverige ligger inbäddat med landgränser till andra Natoländer tillsammans med ett Österhav där Ryssland inte kommer att kunna genomföra uthålliga landstigningsoperationer med nuvarande geografi. Samtidigt behöver Sverige ta ett större ansvar i Baltikum, Arktis, på haven utanför vårt territorialvatten och på Nordkalotten. Den mentala resan har bara börjat och måste snabbt göra avtryck i svensk försvarspolitik. Och på den resan var beskedet i Vilnius en viktig milstolpe.
