Tidigare i veckan skrev ett antal ledande centerpartister ett debattinlägg där de motsätter sig de nya höghastighetsbanorna. Efter att framförallt räknat på kostnaderna anser man att tågen inte är en klok prioritering sett till effektivitet per skattekrona. Strax därefter fyllde sex ledande företrädare för Liberalerna i de tre storstadsregionerna på med ett snarlikt budskap.
De är bara några av de fler och fler kritiska röster som höjs mot regeringens prestigesatsning med höghastighetståg. Det är svårt att inte instämma i delar av resonemanget mot framförallt de banor som planeras de sista sträckorna ner mot Göteborg och Malmö. Kostnadsberäkningarna börjar bli tämligen avskräckande, siffror på runt 200 miljarder kronor nämns. Detta i ett läge då Sverige kämpar med offentliga utgifter för vår tids stora flyktingkris.
Infrastrukturprojekt är dyra, det är omöjligt att komma ifrån, men det är ingen ursäkt för dålig kontroll. Det största problemet med infrastrukturbyggen i Sverige är att budgeterna så ofta överskrids. Hallandsåsen med sina tiotals år i försening och miljarder i budgetöverskridande är kanske ett av de tydligaste exemplen, men detta är ett allt för vanligt mönster. När vi talar projekt i storleksklassen 200 miljarder gör en underskattning på tio procent mycket med statskassan.
Infrastruktur är ett av de politikområden som har mest av lobbyism och intressen som drar åt var sitt håll för att just de ska få en så stor del som möjligt av kakan. Därför gäller det att vara uppmärksam på varifrån kritiken kommer. Två frågor som bland annat Centerpartisterna tar upp är dock svåra att avfärda.
Att bygga Ostlänken och få snabbare bättre transporter i Mälardalen, vilket kan hjälpa fler människor att flytta längre ut från ett allt mer bostadskrisande Stockholm, är vettigt på så sätt att det finns få andra alternativ. Att lägga miljarder på ett tåg till Göteborg, som redan har förbindelser via inrikesflyg och andra tåg, känns kanske mindre effektivt. Flyget har sina klimatproblem men lovande forskning om nya bränslen pågår.
Den andra frågan handlar om att vi måste vara skeptiska till politikernas tendens att föredra häftiga prestigeprojekt som de kan skryta med över upprustning av det befintliga. I Sörmland finns exempelvis en rad flaskhalsar som behöver åtgärdas, liksom utanför Uppsala. Det skulle förmodligen ge mer nytta än ett spår hela vägen till Malmö, men ger inte lite mycket press och uppmärksamhet för politiker som vill klippa band.
Politik är att göra prioriteringar och avvägningar, där varje skattekrona bör ge så gott utfall för medborgarna som möjligt. Det är inte givet att alla delar av de nya höghastighetstågen är en god sådan prioritering.
Hanna Marie Björklund