Det går inte att öka säkerheten mot islamistisk terror utan att slå till mot det som i dag utgör grundpelarna för terrorgruppen IS. Pengarna som finansierar allt från fanatiska eller framtvingade självmordsbombare till de legosoldater som utför brott mot mänskligheten mot civilbefolkning i Syrien och Irak, kommer från ett antal källor. Ska terrorgruppen försvagas måste den bli fattigare.
Att gåvor från rika privatpersoner är en del av terrorismens infrastruktur är väl bekant. De välbeväpnade mördarbanden är de synliga brottslingarna bakom den svåra utvecklingen i Syrien och i Irak. I bakgrunden finns andra som i det dolda både försörjer och applåderar brotten mot mänskligheten. Någonstans hämtades resurserna som satte AK47:or i händerna på de 20-åriga massmördarna i Paris. Någonstans kom pengarna ifrån till självmordsbombarnas sprängmedel i Beirut. Någonstans hämtas pengarna som avlönar de rekryterare som arbetar med att locka unga muslimska män, bland annat från Västeuropa, att mörda och dö för IS räkning.
De anklagande fingrarna riktas ofta mot staterna på den arabiska halvön. Dikaturer som Kuwait och Qatar har setts som svaga länkar i skyddet mot insamling och finansiering av terrorism. Att de sunnidominerade statsledningarnas engagemang påverkas av att IS främst slår mot shiamuslimska intressen är föga förvånande, men det finns ingen stat som öppet kan pekas ut som allierad med IS.
Ska pengaflödet stoppas behövs åtgärder på andra områden. Huvuddelen av IS inkomster kommer från erövrade resurser i Syrien och Irak. En central inkomstkälla är de många oljekällorna i områdena som IS har kontroll över.
Till detta kommer en omfattande handel med vapen, människor och stulna antikviteter samt en omfattande utpressning/beskattning i de erövrade områdena. Mycket av detta sker hjälp av kriminella mellanhänder i Turkiet, i Kurdistan och till och med aktörer inom den syriska Assad-regimen. Eftersom IS även kontrollerar stora delar av det irakiska jordbrukslandskapet har gruppen makt över omfattande livsmedels- och vattenresurser.
Det som krävs för att finansiera ett krig finns alltså på plats. Ska IS krossas behöver kraften i den ovan nämnda infrastrukturen slås ut. Vare sig den irakiska eller den syriska armén kommer att klara detta på egen hand. Lägg därtill att Assadregimens allierade ryska attackflyg mest slår mot andra av Assadregimens motståndare såväl som civilbefolkningen i dessa områden. De turkiska flyganfallen riktas allt som oftast mot de kurdiska trupper som slåss mot IS – och det fortgår utan högljudda protester från vare sig amerikanskt, franskt eller brittiskt håll. Det är ingalunda omöjligt att kraftigt försvaga IS, men det kräver att omvärlden är någorlunda ense om hur det ska gå till. Så är inte fallet. Trots att det vore ett konstruktivt sätt att även begränsa terrorhotet i Europa.