Efter valet hade de fyra Tidöpartierna, utöver riktigt hårda tag mot invandrare och hårdare straff i kriminalpolitiken, en tydlig fråga som hade lönat sig i valrörelsen: bygga kärnkraft. Nu skulle inte bara miljöpartister utan även alla vänner av det förnyelsebara få på moppo. Folkomröstningen från 1980 skulle stlutgiltigt besvaras med fräckt resta långfingrar.
Men Tidöpartierna gapade för mycket. Utan att vara säkra på hur, till vilken kostnad och utvecklingen av konkurrerande produktion.
I riksdagen klubbades nyligen en del av ”hur”, ett omfattande planekonomiskt stöd från skattebetalarna till den som bygger ett nytt kärnkraftverk. Varje nytt verk subventioneras med skattemedel, i form av lånegarantier och ett garanterat lägsta elpris under mycket lång tid. Varje gång som efterfrågan är liten och priset lågt får statskassan täcka upp.
Hur mycket kommer detta att kosta? Det är ingen som vill svara på, varken regeringen eller Sverigedemokraterna. Kommer ett vanligt villahushåll få betala över 100 000 kronor i subventioner till kärnkraften? Blir det mer än så?
En del i detta handlar också om hur våra tyngsta energikrävande industrier kan lyckas bli mer energieffektiva än i dag. Det är industrier vars produktionstider även kan anpassas för att balansera efterfrågan på el i olika prislägen.
Den svenska staten – vi skattebetalare – äger via bolaget Vattenfall kärnkraften i Forsmark och Ringhals. Den finska staten och den tyska staten är storägare av verket i Oskarshamn. Ska svenska skattebetalare garantera ett överpris även till den tyska och finska statens bolag? Vad gäller för långskott som börsnoterade Studsvik, vars huvudägare är ett antal privata aktörer? M och S blir svaret skyldiga.
Finns det andra lösningar för att öka elproduktionen i Sverige på snabbare tid? Jo, men det blir en annan strategi – med fokus på balanskraft, för att täcka upp just när solen inte skiner och/eller det är vindstilla överallt. Även storskalig batterilagring och vätgasproduktion, exempelvis, kommer precis som kärnkraften med höga grundkostnader i nuläget, men utan kärnavfall. Mer biokraft, kraftvärme och en ännu mer finkalibrerad användning av befintlig vattenkraft kostar mindre att få till, men med begränsningar i kapacitet.
Tidöpartierna har låst sig till kärnkraft. Väljer Socialdemokraterna att göra samma sak? I Sverige är långsiktighet och samförstånd mellan olika regeringsbildare bärande pelare i energipolitiken. För att S ska säga ja, då behöver även Magdalena Andersson motivera de omfattande prissubventionerna. En gissning är att S i så fall kräver att den svenska staten ska äga all nyproduktion av kärnkraft – via Vattenfall. Till att börja med.
Fotnot: För den som vill bredda sin kunskapsbild om läget i vår tid, vid sidan av kostnader och byggnationer, rekommenderas Sveriges Radios halvtimmesprogram, Gräns: Så rustar svensk kärnkraft för krig.