Det började med frågor om en middag med ideologiskt mer än tveksamt sällskap. Därefter har marken runt bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) blivit allt mer sank, så pass att den till slut inte längre bar honom.
Fram till för några dagar sedan var han mest känd för att inte ha uträttat något värt att nämna som minister. Detta i en av svensk politiks snabbast växande framtidsfrågor: bostadsförsörjningen.
Att göra en ytterst slät figur som sakminister är en sak. I regeringen råder inflation på svaga ministrar. I stället var det det växande antalet frågor om ministerns egna värderingar som fällde honom. Mehmet Kaplan kunde inte göra det tillräckligt tydligt att han hade ett glasklart avstånd till såväl islamism som våldsbejakande turk-nationalism. När gamla uttalanden som ökade osäkerheten i ämnet började göra comeback i medierna, då gröptes den lilla trovärdighet som fanns raskt ur.
Att en minister som råkar hamna i dåligt sällskap på ett möte är inte nödvändigtvis en katastrof. Men ministerns och regeringens krishantering var undermålig. Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), ett av Miljöpartiets språkrör, talade om "system" som inte hade fungerat. Om det var kontrollen av ministerns lunchbokningar som fallerade eller om grundläggande varningssignaler för olämpligt umgänge saknats, är oklart.
Den politiker som rör sig i miljöer där rasistiska, islamistiska och antisemitiska röster med jämna mellanrum tar plats, den måste vara ytterst tydlig med den egna värdegrunden. Det räcker exempelvis inte att vara emot islamofobi, det gäller att markera den demokratiska gränsen också till islamism. Detta är inte en tid då man som makthavare kommer undan med halvhjärtade bortförklaringar.
Under veckoslutet ställde oppositionsföreträdare som Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) skarpa frågor till statsministern om bostadsministerns framtid. Det var det ett tecken på att nedräkningen hade börjat. Vid lunchtid på måndagen meddelade statsminister Stefan Löfven (S) att Mehmet Kaplan inte längre var del av regeringen. Det framställdes som om avgångsbeslutet hade kommit till på Kaplans egen kammare. Det är en förskönande omskrivning.
Möjligheterna för statsminister Stefan Löfven att ha kvar Kaplan var obefintliga. Löfven försökte ducka för allt. Inte ens den absoluta tystnaden från Rosenbad hjälpte. Den taktiken räddade ju annars miljöminister Åsa Romson (MP) från sparken i fjol. Kanske spelade förtroendekostnaden för den MP-affären in också i bedömningen av detta fall. Det lilla samarbetspartiet hade redan fullt ut bränt sina marginaler.
Mehmet Kaplan förklarade i samband med avgången sig vara trygg med sina värderingar. Konstigt vore det annars. Fast om inte statsministern hade gjort en annan bedömning och visat sin minister vägen ut, då hade en misstroendeförklaring från riksdagens sida garanterat stått på tur.