Den globala megasuccén "50 Shades of Grey", som på svenska fått namnet "50 nyanser av honom", blir film och kommer till biosalonger över hela Sverige precis i tid till Alla hjärtans dag-helgen. Fenomenet har nog undgått få, de tre böckerna har sålt 100 miljoner kopior på 52 språk, vilket är mer än någon av Harry Potter-böckerna förutom den första. Intresset verkar, tvärtemot vad många trodde, hålla i sig även för filmatiseringen. 125 000 biljetter såldes i förväg, bara i Sverige, vilket är ett otroligt tryck för en film som inte ens haft premiär.
Mycket som borde sägas om den här historien har redan sagts, som att boken i original är oerhört dåligt skriven, där man förmodligen rodnar mer åt de krystade metaforerna än åt sexscenerna. Samt att historien inte ska ses som någon dokumentation av hur en BDSM-relation (står för bondage, dominans, sadomasochism) ser ut. Inom BDSM är kommunikation centralt. Att man kommer överens i förväg om var gränserna för lekarna går, om vilka roller man spelar, om stoppord och koder. Den manlige huvudpersonen Greys beteende, där han inte respekterar huvudpersonen Anastasias nej, är lika oacceptabelt inom BDSM-subkulturen som i andra typer av sexuella relationer. De som konstaterat att 50 nyanser inte är bra inspiration för hur det är att leva i en BDSM-relation utan snarare kan fungera som instruktionsfilm om varningstecknen i ett osunt förhållande har helt rätt i detta.
Samtidigt är det svårt att låta bli att känna en svag känsla av att något måste saknas i analyserna. Vi talar om böcker som har sålts i 100 miljoner exemplar. Det går utöver kategorin snuskiga tanter som många lätt hånfullt menar stått bakom hysterin. Böckerna må vara dålig litteratur, men sådana försäljningssiffror går inte att avfärda. Något är det uppenbarligen som tilltalar väldigt många människor. Visst säljer sex, men med ett internet fullt av alla tänkbara läggningar och preferenser helt gratis måste det finnas något mer som fått alla att betala för just den här historien.
Man ska inte förminska det faktum att 50 nyanser gör något väldigt problematiskt när de skildrar ett uppenbart dysfunktionellt förhållande med så ojämlik maktbalans som något romantiskt. Men kanske är det så att läsarna av boken är smartare än vad många recensenter ger dem erkännande för. Läsarna vet redan att det inte är så här en dominant relation bör fungera. 50 nyanser är en historia om den fantasi man gestaltar i en BDSM-relation, inte om relationen i sig. För många av läsarna är det förmodligen mer en bra skildring av rollfigurer att inspireras av än av en kärleksrelation man sen vill leva i.
Hanna Marie Björklund