Ta en titt på era barns klasskompisar. Titta på ungdomarna på väg på skolutflykt på bussen. Se dig omkring bland skolkamraterna i matsalen. Enligt studier gjorda i svenska skolor har i snitt var femte av dem ni ser medvetet skadat sig själv minst fem gånger. Hur kan så många tillåtas må så dåligt? När ska skolan, vården och det omkringliggande samhället lyckas förebygga och hindra detta onödiga lidande?
Självskadebeteende handlar om att göra sig fysiskt illa utan syfte att ta livet av sig och innebär ofta att man skär sig på armar och ben. Vanligtvis börjar beteendet vid tolv till fjorton års ålder och är för många ett sätt att dämpa ångest, depression eller ilska. Direkt efter skadan brukar en känsla av lugn infinna sig men ångesten kommer snabbt tillbaka igen. Därmed hamnar man i en ond spiral av självskadan. Att söka hjälp kan vara ett stort och svårt steg.
I en ny rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) upplever alltför många att vårdpersonalens attityd är dålig. De är dömande, lyssnar inte och saknar tillräcklig kunskap på området. Unga med självskadebeteende känner inte att de vet vart de ska vända sig. De saknar någon som bara lyssnar. Steget att söka hjälp blir knappast mindre av detta.
Här måste vården ta eget ansvar för att förbättra sina processer. Självkritik vore på sin plats, såväl som krafttag mot dåliga attityder. Ökad kontinuitet i kontakten mellan patient och personal är också viktigt. Dessutom är det upp till den ansvariga för vårdenheterna att fortbilda anställda och säkerställa att rätt kunskap finns.
Problemet är störst för unga. När skolpersonal saknar kompetens och ungdomarna inte kommer i kontakt med vården riskerar de att hamna mellan stolarna. Även detta framkommer i SBU:s rapport.
I en annan av deras rapporter som precis släpptes framkommer att två skolbaserade program möjligtvis kan förebygga självskadebeteende och självmordsförsök. De har dock inte testats på ett vetenskapligt sätt i Sverige ännu. Det borde göras, så att skolor kan få vetenskapligt grundade metoder för sitt arbete.
Som landstingspolitiker och lokalpolitiker har man också ett ansvar. Ett ansvar för att ta reda på hur landstingets eller kommunens unga mår och göra en plan för hur det ska förbättras. Resurser behövs om skolan och vården ska kunna göra sin del.
En god idé vore också att säkerställa möjlighet för stöd till föräldrar med barn som skadar sig själva. Den maktlöshet många känner kan lindras av att träffa andra i samma situation och lära sig mer om vägar ut ur situationen. Självskadebeteende är ofta ett rop på hjälp. Med tanke på hur många som ropar och hur lite uppmärksamhet problemet får tycks skriket vara lågt. Egentligen är det nog ansvariga som lyssnar för dåligt. Det är dags att tvätta öronen och sluta svika de unga.
Johanna Lundgren Gestlöf