Viktor Orbán, Ungerns premiärminister och semidiktator, vet vad han håller på med. När den ungerska kravallpolisen nu bemöter flyktingar och migranter med vattenkanoner, tårgas och bepansrade fordon samtidigt som regimen bygger murar mot sina grannländer är det helt i linje med en medveten politisk riktning.
Linjen som Orbán för är bekant. Den återfinns delvis i Ryssland och Turkiet – länder som den ungerska ledaren säger sig se upp till. Som tydligast blir idériktningen när Orbán talar om att det är dags att bryta med liberala principer. Orbán har i stället sagt sig vilja göra landet till en illiberal stat.
Liberalismen som Orbán vill bryta med handlar inte om den politiska ideologi som driver exempelvis Centerpartiet och Folkpartiet, utan om principer som vi i Sverige tar för självklara: om rättsstatens vara, marknadssamhället och individuella rättigheter. Det Orbán vill bryta med är kort sagt det etablerade liberala demokratiska samhället.
Sveriges politiska historia skiljer sig radikalt från Ungerns, och Orbáns hårdföra retorik passar inte in i vårt debattklimat. Däremot finns här en liknande frustration och kritik mot etablissemanget och den förda politiken, som representeras i vår riksdag av Sverigedemokraterna.
Ytligt sett har den Jimmie Åkesson med sin ödmjuka framtoning knappast några påfallande likheter med Viktor Orbán. Men i de faktiska politiska idéerna finns definitiva likheter; inte bara vad gäller flyktingpolitiken, utan också i kritiken mot det liberala samhället i stort. Åkesson har gång på gång attackerat något som han själv kallar socialliberalismen.
Återigen handlar inte detta om kritik mot en viss politisk ideologi, utan om kritik mot det liberala samhällets principer. Attackerna mot det socialliberala uttrycktes i hans almedalstal i somras och är formulerade i hans memoarer Satis polito. Den som inser att detta inte bara är tom retorik inser också att liberala och humana värden på sikt kan vara hotade även i Sverige.
Att somliga väljare känner igen sig i etablissemangskritiken och är frustrerade över "det socialliberala" i Sverige är i sig inte oförståeligt. Jimmie Åkesson artikulerar etablissemangskritiken väl. Övriga partiledare är otydliga med sina migrationspolitiska visioner, om huruvida de vill begränsa invandringen och i så fall till vilken utsträckning. De är otydliga med vad invandringen ska kosta och vad den ska ge. Här finns en farlig spricka mellan politik och väljare.
Under den gångna veckan kritiserades Ungerns agerande av FN för brott mot folkrätten samtidigt som det applåderades av Sverigedemokraternas säkerhetspolitiske talesperson Björn Söder. Det är en korrelation som borde säga det mesta om den viktiga skillnaden mellan de liberala värden som vårt samhälle bygger på och dess alternativ. Ungerns våldsamma hantering av utsatta migranter ger nu omvärlden en fingervisning om vad som kan hända när partier som sviker dessa liberala värden får makten.