Sedan början på april har upproret inom vården i Landstinget Sörmland, och främst Nyköping, pågått. Sjuksköterskorna kräver bättre villkor och har vi upprepade tillfällen larmat om att arbetsmetoderna på sjukhuset är ohållbara och att de inte kan stå för den vård de kan erbjuda under nuvarande villkor. Flera verkar göra verklighet av sina hot och säger upp sig efter att man inte varit nöjda med de förslag på förändring som kommit från landstingsledningen.
Problemen i Sörmland är både lokala och kontextberoende för den situation som finns här, samtidigt som de är en del av ett större mönster som upprepas på andra håll i landet.
Landstingen har helt enkelt ett strukturellt problem, en oförmåga att vara en god arbetsgivare. Detta är en fråga som sträcker sig långt bortom pengar och lönenivåer, vilket också har framkommit under vårdupproret i Sörmland. Att slänga in några extra hundralappar gör inte någon till en bra ledare, även om många landsting fortsätter att försöka köpa sig fria på det sättet.
När tjänster förmedlas på en marknad där det finns tillgång, konkurrens och efterfrågan tenderar frågor kring villkor och värdesättning att lösa sig. Vården är dock en del av välfärden, som är en del av det allmänna, och finns alltså inte på en marknad. Länge var det helt och hållet staten som bestämde i alla delar av ledet. Hur många sjuksköterskor ska vi utbilda? Vad ska de få för löner och villkor? I och med att staten var den enda som köpte sjuksköterskornas tjänster hade de all makt. En missnöjd sjuksköterska kunde ju inte gå till en annan uppdragsgivare.
Steg för steg har dock detta förändrats. För att privata aktörer har tillåtits att delvis komma in på marknaden, för att friare rörlighet har gjort att fler sjuksköterskor har kunnat välja att jobba i andra länder. För att fler gör valet att gå vidare och utbilda sig till något annat. Men landstingen, med sin märkliga struktur där en politisk ledning sätter budget men där enskilda sjukhus är den direkta arbetsgivaren, har fortfarande inte lyckats. Förutom lönerna som ofta dras upp handlar det om ledarskap, schemaläggning, flexibilitet och lyhördhet inför de anställdas behov. Sjukskrivningar är vanligast i offentlig sektor, särskilt kvinnodominerad sådan. Hierarkier är stelbenta, möjligheterna till personlig utveckling, karriär och belöning till den som jobbar hårdare är små.
Inte sällan försöker politikerna reagera med att öka utgifterna och höja skatterna mot medborgarna, men utan att egentligen erbjuda en bättre tjänst. Det duger inte, lika lite som det duger att försöka tysta sjuksköterskor med något extra i lönekuvertet. Många landstings främsta problem är att de styrs dåligt, både politiskt och ute i verksamheterna. Sjuksköterskorna gör rätt i att uppmärksamma detta, för fler borde kräva ändring. Det är ju trots allt vi medborgare som betalar för kalaset.
Hanna Marie Björklund