Näthat är fenomenet med hot och kränkningar över internet och problemet blir allt vanligare i takt med att fler lever aktiva liv digitalt. Många har pratat om näthat senaste året. Uppdrag Granskning, reportageserier och numera ett helt tv-program, Trolljägarna, där människor som är elaka mot andra på internet ställs mot väggen.
När man talar om näthat definierar man sällan vad man verkligen menar. En sak är elaka ord i kommentarsfält på artiklar och bilder. Men det förekommer även rena trakasserier, i form av att näthatare tar reda på personers hemadresser, att de attackerar hemsidor och stänger ner affärsverksamhet, att de trakasserar via telefonsamtal och sms och att man angriper släktingar och vänner. Näthat kan vara allt från hårda ord som går att undvika genom blockering till förlamande systematiska trakasserier som genomsyrar hela vardagslivet.
När näthatet diskuteras kommer också teorierna kring vilka som näthatar och varför de gör det. I veckan publicerade Dagens Nyheter en uppmärksammad artikel av Jonas Thente där han vill lyfta fram klassperspektivet. Grupper av arbetarmän som i dag har litet utrymme i samhället slår tillbaka genom anonymiteten på internet. Problemet med Thente och andra liknande texter, som analyserar vilka som sitter bakom skärmen, är att de sällan refererar till forskning för att backa upp sina påståenden. Vi vet ganska lite om vilka näthatarna egentligen är. De studier som finns pekar närmast på att de är en tämligen spridd grupp och enkla slutsatser inte går att dra.
När vi diskuterar en viss typ av brottslighet, som näthat är, så är det viktigt att inte gå vilse och förväxla förklaring och ursäkt. Ibland går det att hitta mönster som pekar på att en grupp är mer aktiv än en annan. Ibland kan vi säga något om personliga egenskaper som korrelerar med visst beteende. Men frågan om näthat får lika lite som frågan om övrig brottslighet handla om enbart underordning och maktanalys. Vi behöver information om ett fenomen för att förklara det, men information får inte verka urskuldande.
Att befinna sig i en underordad position i samhället innebär inte att personen blir mindre förövare. Alla som utsätts för brott är brottsoffer. Ett hot är allvarligt, oavsett positionen på den som uttalar det. Den som tar ett aktivt beslut att förfölja och trakassera en annan medmänniska har ett absolut eget ansvar för sina handlingar. Att antyda något annat vore att antyda att vi inte alla har samma rättigheter och skyldigheter och det vore ett demokratiskt misstag.
Hanna Marie Björklund