I förra veckan kom antagningsbeskeden till Sveriges universitet och högskolor. För alla de som kom in på drömutbildningen innebär det ett stort steg i livet. Det är en chans att få tillgång till oändliga kunskaper, att vidga sina vyer och växa som person. Men det är också ett delmål på väg till arbetsmarknaden och det yrke man önskar ägna sig åt efter examen. Tyvärr går alltför många ut med en examen men utan ett jobb.
Sara är 21 år gammal och läser ekonomi. Hon tycker att det är krångligt med siffrorna i redovisningskursen. Efter tentan glömmer hon snabbt hur allting fungerar. Hennes kompis Jasmin får samtidigt extrajobb på en redovisningsfirma och håller kunskaperna i liv ända tills hon kan börja jobba heltid där. Men Sara lyckas inte få ett extrajobb och utbildningen saknar helt praktik. När hon pluggat färdigt börjar hon i stället jobba på ett kafé.
Sara finns överallt på Sveriges olika utbildningar. På Mälardalens högskolas campus i Nyköping såväl som på Umeå universitet dryga sjuttio mil därifrån. Expressens ledarsida kritiserade nyligen (9/7) ett förslag som säger att högskolors resurstilldelning i större utsträckning ska bestämmas av hur bra de samarbetar med arbetsmarknaden. En socionom är inte en sockerkaka, skriver Virve Ivarsson och menar på att det inte finns ett färdigt recept på vilken kompetens en utbildning ska ge.
Men faktum är att Sverige behöver en utbildad befolkning som arbetar med vad de tillbringat år av sin tid till att lära sig. Därmed inte sagt att bildning saknar egenvärde. Därmed inte sagt att alla måste utbilda sig. Men därmed sagt att det är viktigt att de skattepengar som investeras i landets högskoleväsende skapar ett värde.
Precis som att alla gymnasieutbildningar innehåller undervisning i matematik, svenska och engelska måste även den högre utbildningen förmedla kunskap av generell karaktär. Det går inte att säga exakt vilka kunskaper som kommer att vara nödvändiga inom en bransch i framtiden. Det är inte heller önskvärt att stora företag får styra läroplanerna enbart efter deras behov. Vill man lära sig specifika färdigheter för ett enskilt yrke finns utmärkta yrkeshögskoleutbildningar och allt fler lärlingsplatser.
Det stora problemet är att så många teoretiska utbildningar som trots allt ska slussa ut studenter i arbete är isolerade från arbetsmarknaden. Ingen praktik, få företagskontakter, inga mentorskapsprogram. Därmed vet inte studenterna vad som förväntas av dem efter utbildningen och arbetsgivarna inte vilken kompetens de anställer.
Resultatet blir en arbetsmarknad där människors kvaliteter inte tas tillvara. Där akademiker är överkvalificerade för deras jobb och samtidigt slår ut outbildad arbetskraft helt från arbetsmarknaden. Därför är det trots allt dags att resurser i större utsträckning tilldelas efter lärosätenas samarbete med arbetsmarknaden.
Johanna Lundgren Gestlöf