Den mediala uppmärksamhet som Feministiskt initiativ (FI) fått de senaste veckorna har inte kunnat undgå någon. Partiet har i opinionsmätningar nått upp till 3,2 procent för EU-valet och 2,3 procent för höstens riksdagsval.
De flesta av våra riksdagspartier kan, tack och lov, anses vara mer eller mindre feministiska i dag, men som i allt annat är det i genomförandet av politiken de stora skillnaderna ligger. FI har lyckats få media att spegla situationen som att partiet är det enda feministiska i Sverige, all ära för det. Att ha en stark företrädare i Gudrun Schyman, samt att ha en väl utarbetad strategi för sociala medier där de flesta journalister finns och syns, har varit starkt bidragande orsaker.
Det mest anmärkningsvärda är att övriga partier inte tar debatten med FI, eller ens verkar värdera feminismen som en viktig fråga inför kommande val. I SVT Agendas partiledardebatt (4/5) avhandlades ämnet på några minuter. I förra veckan tackade fyra socialdemokrater nej till att debattera jämställdhet med FI:s talesperson Gudrun Schyman, däribland partiledaren Stefan Löfven. Debatten blev i stället en intervju med Schyman.
Senare i veckan vågade dock centerledaren Annie Lööf möta Schyman i SVT Agenda (11/5), något som mynnade ut i en intressant ideologisk debatt. Att jämställdhet måste upp på agendan och att alldeles för lite sker i frågan var båda överens om, men skillnaderna blir tydlig i hur förändringen ska gå till. I valår som det är glöms själva genomförandet ofta bort i all pajkastning mellan partiledare och utlovanden om förbättringar som saknar finansiering.
Feministiskt initiativ står långt ut på vänsterskalan och förespråkar en tvingande politik med kvotering av föräldraledighet, kvotering i bolagsstyrelser, förbjudande av vinster i välfärd, ökande av statsbidrag till offentlig sektor och så vidare. Det kan ställas mot en mer liberal feminism som Centerpartiet förespråkar där individens valfrihet står i centrum, med målet att nå jämställdhet mellan könen. Jämställdhet uppnås inte genom feminism som tvingar föräldrar till lika delar föräldraledighet, det uppnås genom feminism som gör slut på de samhälls- och könsstrukturer som skvalpat runt i våra medvetanden under årtusenden. Den förändringen börjar – och pågår, hos individen och dess valfrihet att styra över sitt eget liv.
Jämställdhet och feminism behöver få ta mer plats i debatten. Där utgör FI en pådrivande kraft. Det är positivt, men partiets politik måste också synas i sömmarna. I dagsläget går det endast att konstatera att den varken är praktiskt genomförbar eller ekonomiskt finansierad. Om man som väljare prioriterar jämställdhet bör man fråga sig vilken ideologi som bäst utför förändringarna. Är det den som står för jämställdhet genom egna medvetna val – eller den som bygger på tvång uppifrån?
Adam Arnesson