Förkylningssäsongen är här. Många av oss kommer att vara hemma från jobbet både en och två gånger under vintermånaderna. Och när vi inte är det kommer sjukdomar att vara det stående samtalsämnet på många arbetsplatser.
Men även bortsett från influensor och förkylningar har vi på senare år blivit betydligt mer medvetna om vår hälsa. Vi pratar öppet om sjukdomar på ett annat sätt än tidigare. Med ett undantag.
Psykisk ohälsa fortsätter att vara något vi undviker att nämna. För ett par dagar sedan skrev radioprogramledaren Emmy Rasper en artikel om att ha ångest. Om att inte kunna gå till jobbet för att man helt enkelt inte orkar, för att varje liten motgång får en att gråta. Kort sagt om att vara sjuk, men ändå känna att man inte kan prata om det, och i stället tvingas meddela chefen att man är förkyld. (Göteborgs-Posten, 2/11)
Det är nog många som känner igen sig, sett till både symtomen och sättet att hantera det. För i de flesta sammanhang ses olika former av psykisk ohälsa, hur vanligt det än är, som något väsensskilt från fysiska åkommor.
Det märks inte minst i en undersökning bland chefer med personalansvar som kampanjen Hjärnkoll lät göra tidigare i år. Där framkom att en dryg fjärdedel av cheferna inte vill anställa någon med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Ångest och depressioner ses av många snarare som karaktärsdefekter än som sjukdomar, som kommer och går och som kan behandlas. För en person som måste vara hemma på grund av ångest, kan ju knappast vara den flexibla, positiva och driftiga person som efterfrågas i platsannonserna.
Det gör inte bara arbetslivet svårare för många. I värsta fall bidrar det till uppfattningen att människor som drabbas av ångest eller depression egentligen bara behöver skärpa sig. Ett förhållningssätt som gör trösklarna för att prata om psykisk ohälsa ännu högre och minskar arbetsgivares intresse för att arbeta förebyggande.
Mycket tyder också på att många arbetsgivare underskattar förekomsten av psykisk ohälsa. Under hösten har Arbetsmiljöverket besökt 1 700 arbetsgivare av olika storlek och i branscher för att undersöka arbetet med att förebygga stress och psykisk ohälsa. Det framkom då att sex av tio arbetsgivare inte arbetade aktivt med att förbättra den psykosociala arbetsmiljön. Detta trots att psykisk ohälsa är den snabbast växande orsaken till sjukskrivningar.
Det är med andra ord kanske inte så konstigt att många väljer att hålla tyst, och i stället säger till chefen att de är förkylda.
Vi måste, som Emmy Rasper skriver, våga prata om psykisk ohälsa som vi pratar om andra sjukdomar. Det kan kännas som ett stort och omöjligt steg. Men det är först då vi kan lära oss att leva med varandras ångest och depressioner.
Svend Dahl
Liberala Nyhetsbyrån