De politiska partierna står på kö för att bejaka gränskontroller vid Öresund. Ord som ansvar, ordning och minskat tryck på mottagande används flitigt.
Främlingsfientliga, socialister, nationalister, konservativa och ett antal liberaler – förklaringarna till det akuta behovet av passkontroller skiftar, men slutsatserna är snarlika. Innanför andra gränser har andra agerat likadant, Sverige är snarare sist än först. Som helhet är detta ett stort steg bakåt för visionen om fri rörlighet inom den europeiska unionen.
Att stå post vid den egna grinden i oroliga tider kan kännas tryggt och göra någon form av nytta. Beslutet har en bred majoritet, men tänk att så många partier samtidigt engagerar sig så lite i att skapa möjligheter och erbjuda friheter till de som har kommit hit.
Varför är det då så viktigt att hålla gränsen? Passkontrollen ska inte handla om att de som finns utanför är farliga, onda eller på något sätt mindre värda än de som finns innanför. Inte heller ska det handla om att staten måste ha absolut myndighetskontroll över hur vi rör oss. I stället måste handla om att garantera medborgaren makt över den egna tillvaron, en frihet att leva och utvecklas. Det är också därför vi har ett försvar. Det är därför vi har lagar. Det är därför vi har äganderätt. Det är därför vi köper att statens administration kostar stora summor skattepengar.
Svensk politik har jämförelsevis lätt för migration, men svårt för integration. Samhällets stora invanda system, som socialförsäkringar, pensionsregler, föräldrapenning, arbetsmarknadsmodell med mera, är ofta mer rigida än flexibla. Det mesta tar avstamp i att nästan alla har fötts eller förväntas födas innanför gränserna. Detta bakas sedan ihop med tanken om att individens kraft ska stå till samhällets förfogande i större utsträckning än tvärtom. Det sistnämnda synsättet har regerat sedan långt före demokratins ankomst. Till och med före det att idén om nationalism vandrade in över gränsen.
Dagens stora offentliga system har många nyttor, men också vissa baksidor. Allmänna försäkringar och generösa bidrag ger utrymme att hjälpa den som har det svårt att försörja sig själv och/eller sina barn. Livet ska kunna vara något mer än en jakt på mat för dagen. Samtidigt skapar system och regelverk en slags mur gentemot omvärlden. Den som inte har gått igenom samhällets alla fostrande steg har inte alltid lätt att hitta rätt.
Den som är intresserad av att långsiktigt behålla inte minst de stora transfereringssystemen bör på allvar engagera sig i hur dessa ska anpassas till en vardag där gränser betyder allt mindre. Vad ska skattekollektivet täcka upp för – och vilket ansvar ska läggas på individen? Hur svårt ska vi göra det på arbetsmarknaden för den som bara vill hitta en försörjning utan ett stort mått av utbildning? Det vore mer än olyckligt om så framtidsavgörande frågor hamnar i skymundan för att vi har fullt upp med att stå på pass vid Öresund.