Diskussionen om vinster i välfärden har fått nytt liv. Detta efter att nya rapporter från Socialstyrelsen visat att några av motståndarnas snuttefiltar, att kvaliteten hos privata aktörer generellt är sämre på grund av lägre personaltäthet, inte verkar stämma. Det torde bli ett hårt slag mot den just nu pågående välfärdsutredningen som den nuvarande regeringen tillsatte för att bli av med frågan och få tyst på Vänsterpartiet.
Även socialdemokrater vet ju nämligen varför den privata välfärden behövs. Det är helt enkelt närmast omöjligt för kommuner och landsting att på egen hand tillhandahålla den vård och omsorg välfärdssamhället utlovar utan att skapa ohållbara köer eller skenande kostnader.
Dels beror detta på att de privata utövarna helt enkelt är effektivare och kan avlasta den offentliga vården med sådant som provtagning och specialistbesök. Men dels är det även på grund av det ansvar våra kommuner har och deras kapacitet. Många svenska kommuner är små med några tusen innevånare. Samtidigt är det dessa som ansvarar för flera svåra delar av vård och omsorgen, såsom HVB-hem för unga med självskadeproblematik.
Att en enskild kommun skulle få uppdraget att upprätta ett helt boende för ett specifikt fall skulle inte vara genomförbart. I stället vänder man sig då ofta till de stora specialiserade välfärdsbolagen som finns i hela landet, och redan har en organisation och rutiner på plats. Fakta talar sitt tydliga språk här. Under 2010-talet har exempelvis uppemot 90 procent av HVB-hemmen för unga med psykiska problem och missbruksproblematik varit privata.
Den offentliga välfärden behöver de privata aktörerna, kommunernas storlek kombinerat med deras ansvarsbild går inte ihop. Både den flexibilitet och de prövade rutiner som privata välfärdsbolag kan arbeta med gör välfärden bättre för brukarna. Det här går igenpå flera områden, som äldreomsorg och primärvård. Den privata välfärden behövs, även om det givetvis måste kombineras med rätt typ av upphandlingar och rätt kontrollmekanismer för att garantera kvalitet.
Just denna form av konstruktiv, praktisk inriktning bör en utredning om välfärden ha. Hur garanterar vi bästa kvalitet till medborgarna till bästa pris för det offentliga? Den utredning som nu pågår är snarare ett ideologiskt beställningsverk som bygger sin argumentation mer på känslor än på siffror. Den är ett spel för gallerierna för att hålla de kritiska rösterna inom de rödgröna partierna tysta under mandatperioden. Det känns lite barnsligt att vi ska använda statliga utredningar på det sättet. Nu talar dessutom än mer fakta emot utredningens grundpremisser. Därför bör utredningens antaganden omprövas. Det finns viktigare saker att uppnå än att stryka V medhårs.
Hanna Marie Björklund