Egentligen var det ganska löjligt redan från början att Socialdemokraterna körde så hårt på sitt löfte om "Europas lägsta arbetslöshet 2020" under valrörelsen. Löjligt dels för att "politik inte är någon Eurovision" som tidigare har påpekats. Och problematiskt för att det är ett svårt mål att uppnå nu när man väl har makten, risken är stor att bli ihågkommen som någon som inte höll sina löften.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har redan börjar svaja på huruvida det där med lägst arbetslöshet verkligen är ett löfte: "Det är som ett nyårslöfte! Man sätter upp ett mål för att det ska styra prioriteringarna." Det är ju viktigt att ställa in förväntningarna rätt när man börjar svettas och inse att det kanske inte bli så enkelt som man tänkt sig. Men andra rycker ut för att hjälpa regeringen.
Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg tipsade via ett uttalande från sidlinjen: Undanta alla under 20 år från statistiken! Det är något av en paradgren i svensk politik, om statistiken inte säger det du vill att det ska säga kan man alltid bara ändra vad statistiken räknar, så blir utfallet genast mer positivt. Läget för de svenska medborgare som går arbetslösa och inte kan försörja sina familjer har däremot inte ändrats.
I slutet av denna vecka närmar sig den stora S-kongressen, och uppmaningarna haglar från olika håll om vilket håll man borde eller inte borde gå åt. S-färgade ledarsidor ropar på en förnyelse, men färre talar om vad det är man ska förnyas till. Det hör samman med det hotade jobblöftet och de redan låga opinionssiffrorna. S har mycket att bevisa. Många kommer landa i att man måste investera mer för att klara jobbmålet. Det låter fint, men det är ett synsätt på ekonomin och samhället som har många tveksamheter.
Säger man att politiken kan påverka jobben drastiskt genom att dela ut pengar till saker säger man ytterst att det också är politikens fel när människor är arbetslösa. Om de bara slängde lite mer pengar på problemet skulle ju allt vara bättre, bara vilja avgör. Men det är inte så enkelt i en modern, öppen, global ekonomi. Politiken kan stimulera, men ytterst måste jobben komma av ekonomisk tillväxt, som i sin tur kommer av bra villkor för företagen. Och alla pengar politiker vill stimulera med måste tas från medborgarna, genom allt högre skatter.
De svenska politikerna behöver inse att de inte är den yttersta jobbskapande kraften. De ska skapa goda villkor och goda förutsättningar för alla svenskar att leva och verka och företagen att växa. Lyckas man med det kan är det gott nog.
Hanna Marie Björklund