I onsdags presenterade Pensionsgruppen med sina fem riksdagspartier sitt förslag på nästa reform för pensionssystemet. Det går i korthet ut på att bromsen ska justeras för att undvika ryckighet, AP fonderna ska bli färre och att parterna på arbetsmarknaden ska uppmuntras förhandla om ett längre arbetsliv.
Pensionssystemets betydelse är svårt att överdriva. Ett välfungerande system för att ta hand om åldrande medborgare är en fundamental del av ett modernt välfärdssamhälle. Samtidigt har många västländer brottats med att hitta ett pensionssystem som ger äldre en värdig tillvaro utan att samtidigt dränera de offentliga finanserna. Sveriges breda uppgörelse har varit en viktig faktor bakom vårt stabila ekonomiska läge och bör värnas.
Att bromsen ska ses över för att bli mindre ryckig är positivt. Pensionssystemet måste ha medborgarnas förtroende och då krävs förutsägbarhet. Samtidigt kommer det nya systemet ställa krav på kommande regeringar. Det blir nämligen ännu mer beroende av goda finanser och tillväxt i ekonomin över tid eftersom ett större underskott tillåts.
När vi lever allt längre och blir allt friskare är det inte orimligt att tänka sig att fler också arbetar längre. Men det är och ska vara en fråga för arbetsmarknadens parter och inte för lagstiftare. Om parterna är de som har den viktigaste rollen skapas även utrymme för mer branschspecifika uppgörelser, vilket är bra.
En annan viktig del av ett pensionssystem är att det inte ska vara för känsligt för politiska nycker. Det är stora summor pengar som hanteras och dessa måste på något sätt skyddas från kortsiktighet. Framtidens pensionspengar får inte bli en spargris som kommande regeringar kan slå sönder och plundra hur som helst när andan faller på. Vi måste komma ihåg att alla politiker inte alltid kommer prioritera allas bästa. Därför är det viktigt med maktfördelning och interna system som inte kan ändras allt för lätt.
Ur den synpunkten är den föreslagna ändringen av de statliga AP-fonderna problematisk. Förslaget är att den första till fjärde fonden blir tre och den sjätte läggs ned. De kommer då dels att bli färre och dels att få en enda överstyrelse. Detta innebär maktkoncentration. Något som gör det enklare för framtida politiker att nalla på pensionspengarna när man har en fått ny briljant idé som man vill slippa finansiera på ett mer ansvarsfullt sätt. Det är ett både riskabelt och inte särskilt liberalt förslag. Att de fyra Allianspartierna ställer sig bakom detta är beklagligt.
Hanna Marie Björklund