På nyårsnatten attackerades brandkårens personal med stenar, smällare och raketer vid en utryckning i stadsdelen Brandkärr i Nyköping. Det är allvarligt.
Nyårsdygnen har särskilda risker. Det skjuts raketer och smälls smällare på allehanda – ofta olagliga – sätt. När dylika okynnesbrott blir till fysiska hot, där polis och räddningstjänst riskerar att skadas när de utför sitt jobb, är det annan historia. Då har vi ett betydligt större problem, som inte försvinner med att vardagen återinträder efter storhelgerna.
Brandkärr är det område i Nyköping som tydligast har kommit att associeras med utanförskap och svaga socio-ekonomiska utgångspunkter. Tyvärr är det allt annat än ovanligt för gamla miljonprogramsområden. Brandkärr är dessutom det område i Nyköping som har öppnat sina portar för flest nyanlända flyktingar de senaste decennierna. Här finns alltså tydliga sociala utmaningar, men inget som borde vara omöjligt att påverka i positiv riktning.
Långtgående jämförelser med extremt utsatta storstadsmiljöer som exempelvis Malmös Rosengård är inte rimliga. Attacken mot räddningstjänsten är däremot en varningssignal om farorna med ett sluttande plan, där en allvarlig händelse riskerar att leda till en än mer riskfylld. Om några av de skyldiga kan identifieras är det bra, men vi ska inte ta det för givet. Motreaktionen måste vara bredare än så – och målmedveten.
Den som bryr sig om sitt bostadsområde har skäl att reagera kraftfullt på det som skett. Därför är det också värdefullt när det lokala föreningslivet, som exempelvis Somaliska föreningen via SN, gör en tydlig markering. Skola, sociala myndigheter, räddningstjänst och polis kan och bör – gärna tillsammans med lokala krafter – agera för att förhindra fler och än mer allvarliga situationer. Behovet av att försvara grundläggande värden och tryggheter samt markera gränser, inte minst för en uppväxande generation, är tydligt. Det må låta högtravande, men handlar om målmedvetet vardagsarbete – i skolorna, på det lokala medborgarkontoret och från polisens sida i närmiljön.
Allt är förstås inte lokalt. I sammanhanget våldsamheter mot polis och räddningstjänst finns en faktor som tål att uppmärksammas extra. Den svenska samhällsdebatten hyser en märklig acceptans för onyanserat hat mot ordningsmakt. I public service, exempelvis, ges dylika röster överraskande stort utrymme, på ett närmast legitimerande sätt. Frän samhällskritik är en sak, men idylliserande av våldsamheter mot ordnings- och räddningsmakt är något annat. Det göder ett hat som i sin tur blir till hotbilder mot de yrkesmänniskor som vi alla avlönar för att stödja, hjälpa och skydda medborgarna.
När brandkåren inte kan göra sitt jobb utan att behöva riskera att bli överfallna. När ambulanspersonal och polis riskerar sin personliga säkerhet bara genom att ingripa, då har vi passerat en gräns. Den borde vaktas bättre. För Brandkärrsbornas och för Nyköpings skull.