I helgen har moderaterna sitt Sverigemöte. Det är inte en stämma där man tar beslut utan en konferens där man träffas, umgås och lyssnar på föredrag. När Moderaterna ställer till med sådana här arrangemang märks det hur medierna i dag är allt mindre intresserade av politiken utan mest snackar taktik. Att det är lite ideologi som kommer ur det moderata maskineriet dessa dagar verkar vara allmänt vedertaget.
Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare, skriver om Moderaternas rätt unika framgångsresa i sin bok Reinfeldteffekten. Där försöker han gå till botten med hur Moderaterna egentligen lyckats vinna två val i rad. Han avfärdar påståendet om att de gått till vänster för att anpassa sig bättre till opinionen. Inte heller köper han teorin om att svenskarna överlag blivit mer borgerliga. I stället söker han svaret på frågan om Alliansens valsegrar i personerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Val som handlar om person, trovärdighet och regeringsduglighet blir mer lika ett amerikanskt presidentval. Borgerligheten har vunnit tack vare sitt förtroendekapital.
Något liknande var journalisten Torbjörn Nilsson inne på i sitt reportage i Fokus förra veckan. Han förde fram tesen att Moderaterna försöker använda samma metod i valrörelsen som Angela Merkel i det senaste tyska valet. Där blev hon omvald en tredje gång, vilket är mycket ovanligt. Merkel gjorde det genom att konsekvent utplåna skillnaderna mellan sig och de tyska socialdemokraterna tills det knappt gick att skilja dem åt. Då lade hon fram huvudargumentet: "Si kennen mich" – ni känner mig. Vi är lika men mig vet ni redan att ni kan lita på.
Både Etzler och Nilsson argumenterar väl för sina ståndpunkter. Förtroendet för partiernas företrädare har varit en viktig faktor i de senaste svenska valrörelserna. Det säger i sin tur något om hur tufft årets val kommer att bli för Alliansen. S-ledaren Stefan Löfven har ett större förtroende som person än vad hans två företrädare hade och han kommer att ge Reinfeldt en verklig utmaning.
Det i sig säger något om svensk politisk opinion som känns beklagligt. När det kommer till vilken typ av medmänniska vi känner mest förtroende för som statsman, som makten, så blir idealet oerhört homogent. Mona Sahlin och Annie Lööf är två politiker som man definitivt kan ha sakinvändningar mot. Men det går inte att bortse från att en del av kritiken mot dem har bottnat i att de är yngre och kvinnor och därmed inte lever upp till föreställningen om hur en mäktig politiker bör vara. Vi vill helst av allt se en tydlig grå eminens på tronen.
Hanna Marie Björklund