"Man kan få intrycket att våra politiska ledare tävlar i matematik i stället för politik". Så inleddes dokumentären Politiker utan mål som SVT lät sända förra året. Dokumentären pekar ut en trend i svensk politik: en trend enligt vilken politiker inte längre diskuterar olika samhällsmodeller och visioner. I stället är debatterna tekniska och invecklade. Alla ser samma utmaningar. Politiken kapitulerar.
På samma gång fylls politikernas språkbruk med tal om tekniska ekonomiska frågor. "Utmaningar" och "framtiden" är ledord: utmaningar om framtiden ska lösas genom ekonomiska verktyg som ingen förstår sig på. Den här trenden kan sammanfattas under ett enda paraply: avpolitiseringens paraply.
En vanlig missuppfattning är att avpolitisering uteslutande skulle handla om någon slags nyliberal agenda; om minskat statligt inflytande, nedskärningar och privatiseringar. Men faktum är att avpolitiseringen saknar ideologi och i stället bör ses som ett hot för alla som värnar demokratin.
I Storbritannien finns mycket intressant forskning om avpolitisering. En av de mest framstående brittiska forskarna på området är nationalekonomen Peter Burnham. Burnham menar att avpolitisering handlar om att politiker tar bort det politiska från beslutsfattandet: de behåller kontrollen över viktiga ekonomiska och sociala förändringar, men håller sig på armlängds avstånd och låter experter ta fram lösningarna, så att de inte behöver ta ansvar för den faktiska politiken.
Ett gott exempel på avpolitisering under regeringen Reinfeldt var tillsättandet av en framtidskommission. Framtidskommissionen skulle bestå av "fristående representanter och experter med kunskaper som representerar olika framtidsdimensioner" (DN Debatt 4/7-2011) eftersom regeringen har "ett ansvar gentemot sina medborgare att rusta sitt land". Men framtidskommissionens utmaningar hade redan definierats av politikerna och politikerna behöll kontrollen över processen. Samtidigt framstod utmaningarna som komplicerade och det blev inte någon stor debatt om kommissionens förslag. Oklart är hur mycket nytta kommissionen egentligen gjorde för framtiden.
Trenden med att tillsätta kommissioner har fortsatt under regeringen Löfven. Det har tillsatts en energikommission, och även en skolkommission – som om det är mer underlag om problemen i den svenska skolan som behövs. Lika tandlöst är det av Stefan Löfven att hantera arbetslösheten genom att utse experter i form av industrikanslerer, eller att lasta ansvaret på ett "innovationsråd". Expertgrupper i all ära, men det som behövs är istället politiker som diskuterar lösningar och idéer.
Det är mycket välkommet om experter och forskare kan ta plats i debatter, men de ska inte döda debatten och ta politikernas plats, utan tvärtom bredda den. Den nuvarande utvecklingen är ologisk och gör politiken menlös och svårförståelig. Därför måste den snarast få ett slut.