Minns ni Uppdrag Gransknings reportage om flickorna på Ersta Flickhem som sålde sex? Jag var en av dem som reagerade starkt på programmet (SN 21/11). Upprörd över att flickor utnyttjats, över byråkrati som gjort att personalen inte känt att de kunnat stoppa dem, men också över ansvarigas reaktioner.
Jag sätter stort värde i att föra en hederlig och saklig debatt. Uppgiften som ledarskribent är driva en egen linje, men den ska vara väl underbyggd. I fallet med flickhemmet har jag köpt en bild av en skurk där jag borde ha grävt djupare. Det ber jag om ursäkt för. Men ytterst få som såg programmet kan ha reagerat särskilt annorlunda. Ett SVT-sänt program som så starkt levererar berättelsen. Trots att mycket av kritiken i min ledartext kvarstår måste bilden nyanseras.
Ersta Flickhem har gjort misstag. Men undersöker man frågan närmare ser man att de skött sig i en helt annan utsträckning än vad som framgår i programmet. Därmed är inte boven i dramat i första hand flickhemmet utan systemen i sig.
Uppdrag Granskning hade kunnat välja att fokusera på det, men som så ofta krävs en skurk för att en medial historia ska bära. Därför valde de att aktivt ignorera alla inspel som inte passade in i bilden de ville sätta. Klipper i intervjuerna. Misstolkar händelser. De till och med raderar vissa inlägg på sin Facebook-sida från flickor som bor eller har bott på hemmet och som upprört ifrågasätter programmet.
Uppdrag Gransknings roll är att avslöja missförhållanden och ge röst åt människor som ingen lyssnar på. Men får de ge allmänheten vilken bild de vill? De sänds i public service och får därmed pengar för att vara balanserade, sakliga och allsidiga. Men här har de i förväg bestämt vilken story de vill visa, och sedan bara letat bevis som bekräftar den. Det är inte granskande journalistik.
Väldigt många flickor på skolan har känt sig kränkta för att de blivit en del av en bild de inte alls känner igen. Att de utmålats som någon slags prostituerade, när så inte alls är fallet. Att flickorna i programmet blivit utnyttjade är oacceptabelt, men det bör inte sätta hela bilden av en överlag välfungerande verksamhet.
Gång på gång hör jag om liknande metoder från seriösa aktörer. Nyligen utmålades skolan jag går på som en plats fylld av sexism och kvinnohat där ingen vågade säga emot ledningen. Vi var många som inte alls kände igen oss, men journalisten sa att det inte finns plats för den vinkeln. Då var vi 232 kvinnor som skrev en egen artikel och sa ifrån. Alla har inte den möjligheten.
Medier har en enorm makt att påverka medborgarnas tankar. Då måste ansvarskännande journalister vara öppna för fler vinklar än den som passar storyn de hade tänkt sig från början. Om ny information framkommer får man tänka om, inte driva sin egen agenda. Problemet är att ingen granskar granskarna.
Johanna Lundgren Gestlöf