I förra veckan presenterade Infrastrukturkommissionen sin slutrapport under titeln Utreda och peka på möjliga vägar och modeller för att effektivisera och öka omfattningen av infrastrukturinvesteringar. Infrastrukturkommissionen arbetar på uppdrag av MTR, NCC, Prab, Ramböll, Skanska, Veidekke och WSP, vilket syns i rapportens resultat.
Kommissionens förslag inkluderar en effektivare planeringsprocess, trängselskatter som ändras i realtid, försäljning av Öresundsbron samt en uppmaning till offentlig-privat-samverkan (OPS) där det offentliga och privata samfinansierar nya vägprojekt. Att inkludera den privata sfären i offentlig verksamhet är ett friskt förslag i helt rätt riktning.
Just OPS är särskilt av intresse för en framtida utveckling och finansiering av infrastrukturen. I stället för att endast överlåta själva byggandet av infrastrukturen på ett privat företag handlar OPS om en offentlig upphandling där företaget tillåts finansiera, bygga och driva den offentliga verksamheten. Den offentliga sektorn definierar investeringsprioriteringar och behovet, medan den privata sektorn ansvarar för allt från byggmaterial till underhållssystem för en långsiktig och hållbar livscykel.
Statens oförmåga att erbjuda de tjänster vi har betalat för, något som uppenbarar sig på exempelvis våra järnvägar, gör OPS till en intressant lösning på medborgarnas gemensamma problem.
OPS-finansiering är något som bör appliceras på både framtida infrastruktursatsningar och befintliga, som den redan nämnda järnvägen. Det är känt sedan länge att den privata sektorn är både mer resurseffektiv och kan leverera bättre kvalitet på samhällsnyttiga tjänster.
Just infrastruktursatsningar är ett komplicerat område då det handlar om stora och högst långsiktiga investeringar. Bilden av det offentliga som bäst lämpat att tillhandahålla samhällsnyttiga tjänster har etsat sig fast trots otaliga fall av misslyckande och ineffektivitet. Den som har följt den före detta Slöseriombudsmannen Martin Borgs arbete känner till fall som Avesta kommuns köp av en för kort bro och kommunala skidanläggningar som ingen vare sig ville ha eller behövde. I grund och botten handlar det sällan om den goda viljan, det handlar om kunskap och effektivitet – något som borde göra privata företag till självklara alternativ.
Tyvärr är missuppfattningen att politiker har de bästa avsikterna alldeles för utbredd när verkligheten har bevisat motsatsen, ofta på bekostnad av våra skattepengar. Även OPS-finansiering har sina fallgropar och kontrollen över hur skattemedlen nyttjas är lika viktig som i andra sammanhang.
Resultaten däremot kommer mot all förmodan vara bättre än offentliga alternativ, eftersom det är endast de ekonomiska incitamenten som ett privat företag har som kan garantera oss skattebetalare valuta för pengarna.
Viktoryia Khromchanka