Mellan Folkestone i brittiska Kent och Coquelle i franska Pas de Calais är det fem mil. Mellan orterna sträcker sig flera tågtunnlar under Engelska kanalen. Där fraktas passagerare såväl som bilar och gods i stora mängder.
För en utomstående betraktare är tunneln en människans seger över naturens begränsningar. Där vågorna så länge har delat de brittiska öarna från det europeiska fastlandet, är det numera bara hållpunkter längs en transportsträcka mellan Paris och London. Ett utbyte som stärker hela Europa.
Men inte minst i den brittiska debatten har denna pulsåder av kraft blivit till en symbol för hur Storbritannien hotas av migranter som invaderar tunneln på jakt efter ett bättre liv. Tron på det som förenar har gett vika för de krafter som bara vill dra isär.
I en tid där begreppet Brexit – en situation där Storbritannien väljer att lämna unionssamarbetet – har blivit ett påtagligt hot är de migrationspolitiska stämningarna centrala faktorer för varför frågan ställs på sin spets i en folkomröstning senare i vår. Det är en anledning till att de senaste dagarna i Bryssel har präglats av intensiv kohandel mellan EU:s medlemsstater. Ingen vill ha Brexit, inte ens den brittiska regeringen, men alla är rädda för att det ska ske.
Varför har vi hamnat här? Det är inte bara en följd av de ekonomiska utmaningar som varit de senaste åren med finanskris och eurokris. Den breda tilltron till gemenskapens styrkor, dess friheter i samverkan, har urholkats. Författaren och frilansskribenten Mattias Svensson sätter fingret på den utvecklingen i en läsvärd debattartikel i Aftonbladet (19/2). Europas liberala krafter – inklusive delar av de socialdemokratiska – har fastnat i ett tillbakablickande och defensivt reaktionsmönster, menar han. Totalitära, nynationalistiska krafter har samtidigt lyckats sälja in bilden av en auktoritär stark ledare som en ordningens väg ut ur kaos. Det är som om alla de dyrköpta och blodiga erfarenheter som den här kontinenten har av just självsvåldiga härskare har fallit i glömska. Värdeord som frihet, kreativitet och innovation har hamnat på efterkälken till förmån för begrepp som fara, kaos och invasion.
En brittisk sorti skulle bara vara början på ett bredare sönderfall. Utan regeringar som förmår att se till unionens bästa vid sidan av det egna, står vi snart tomhänta inför morgondagens utmaningar. Statsminister Stefan Löfven (S) säger gärna att det är viktigt att Europa håller samman, men nästan aldrig försöker han förklara varför det är viktigt. Trots att det här verkligen handfast handlar om våra jobb och vårt företagande, om kraften i vår handel och våra möjligheter till utbildning, om växande marknader och kundunderlag.
Dovers vita klippor är förvisso vackra i solnedgång. Men vi har inte råd att stå tysta i natten och bara höra vågornas brus. Europas gemensamma intressen möts just där, någonstans mellan Dover-Calais.