På måndag börjar Sveriges, och en av Skandinaviens, största Pride-festivaler i Stockholm.
Det kommer i vanlig ordning skrivas mycket om Pride. Några av de rösterna kommer vara negativa. Allt ifrån någon muttrande konservativ som inte tycker man behöver skylta med saker, till rena hatiska kommentarer som jämställer homosexualitet med sjukdom. Vi lever i ett land där de rösterna får höras, likaväl som Prideparaden får finnas, skyddad av polis och med aktivister som inte behöver riskera livet när de försvarar alla människors rätt att existera. Vi kan ha en Pride-vecka med både allvar och fest, där vi minns och diskuterar och går på konserter.
Det är en fantastisk lyx, men vi är så långt ifrån klara. Det är fortfarande så fel på så många ställen i världen och det är fortfarande ett undantag att sexuella läggningar som avviker från majoritetskulturens inte straffas av staten.
Därför är det så viktigt, därför måste vi fortsätta ta debatten och kämpa och försvara det mest självklara: att sexuell läggning, könstillhörighet och identitet inte definierar någons människovärde. För i runt sju länder, som Iran och Saudiarabien, straffas homosexuella handlingar med döden. På andra håll kan man hamna i fängelse för att vara något annat än hetero, som i Indien och Egypten. I länder som Ryssland är det olagligt att sprida homosexuell propaganda. I många länder riskerar transpersoner särskild utsatthet och diskriminering, ofta från rättssystemet självt. I Sverige tvingade vi bland annat transsexuella att sterilisera sig och skilja sig innan vi gav dem tillgång till vård.
Allt detta pågår fortfarande runt omkring oss. Ett manligt par får fortfarande stå ut med att någon klottrat på deras dörr i en glesbygdsort i Sverige, ett annat par får ägg kastade mot sitt fönster i sin lägenhet i Stockholm. Homofobiska patriarkala kulturella drag finns fortfarande överallt, även här.
Så mycket våld, hat, avsky och lidande riktas mot människor för att de är annorlunda. För att de existerar och inte är som alla andra som normerna bestämt att man måste vara. Det är så ruttet och ynkligt och ovärdigt vår mänsklighet och vår förmåga till civilisation att allt detta våld fortfarande sanktioneras och uppmuntras.
Därför är det viktigt att Pride finns och att människor vågar gå dit, vara sig själva och stå för sin existens. Kampen för det självklara fortsätter tack vare modiga människor och tron på demokratiska värderingar, det i sig är värt att fira nästa vecka.
Hanna Marie Björklund