Mediernas roll som granskande makt är en av de viktigaste delarna i vår demokrati. Som offentlig person ingår det att bli synad i sömmarna. Men i och med digitala och sociala mediers revolution som informationskanal blir små nyheter snabbt stora snackisar.
Vad som avgör vem som blir utsatt för mediedrev tycks vara slumpmässigt. Ofta verkar kvinnor vara mer utsatta än män. Annie Lööf som drabbades hårt för ett år sedan har tagit rejäl revansch. Nu har i stället Alice Bah Kuhnke, nybliven kulturminister utan politisk bakgrund, tagit över som hackkyckling.
Problemet är inte den kritik Bah Kuhnke fått för att ha innehållslös politik. Miljöpartiet har som evigt oppositionsparti hittills sluppit undan ansvar. Då kanske fina ord var tillräckliga. Nu sitter de i regering och då krävs mer.
Men på vilket sätt är en nyhet om att hon läser högt ur en barnbok på kulturutskottets lär-känna-varandra-möte värd att sprida med förlöjligande kommentarer? Det är lätt för motståndare i kulturutskottet att säga att de tycker det var töntigt. Enkla poäng för dem att plocka. Men olika ledare har olika stilar, vilka är vi att döma ut högläsning eller frågesport om Pippi Långstrump?
Varför vänds det emot Bah Kuhnke att hon tror på Gud? Än så länge har det varken gjort till eller från för den politik hon försöker driva. Media må försöka sälja lösnummer, men det är olyckligt att så många politiskt insatta väljer att dela dessa artiklar i sociala medier. Att man försöker skapa ordentligt spin på dem för att förminska, i detta fall, Alice Bah Kuhnke. Det enda det skapar är mer politikerförakt och en miljö där verklig politik glöms bort.
Kulturvänstern hade kanske velat ha en mer vänsterinriktad kulturminister. Efter åtta år av högerpolitik hade de höga förhoppningar, men inser nu att dessa inte kommer besannas. Och oppositionen vill naturligtvis inte ha Miljöpartiet i regeringen. Kontentan blir att kritiken kommer från alla håll.
För de som står utanför den politiska sfären är allt man ser ett evigt smutskastande. För att bli accepterad i politiska kretsar bör man ha gått vägen via ungdomsförbund och kaffeserverande på möten, men då ses man samtidigt som frånvänd från vanligt folk. En annan bakgrund skulle kunna göra en mer folklig, men då kritiseras man tills man passar in i mallen för hur en politiker ska vara.
Mona Sahlin sa efter den berömda Toblerone-skandalen: "Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns de, vill vi ha sådana?" Bah Kuhnke har en gedigen meritlista. Hon är kompetent och driven. Det finns brister att påtala, men att hon läste en barnbok är inte en av dessa. Nästa gång vi överväger att trycka "dela på Facebook" på en artikel bör vi tänka en gång till – bidrar detta verkligen med relevant fakta för hur en politiker sköter sitt jobb? Om inte, låt då bli.
Johanna Lundgren Gestlöf