Regionfrågan rör på sig igen. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) svävar inte på målet. Enas inte landstingen inom färre regioner, så tvingar regeringen fram dessa. Det är förstås ett sturskt uttalande från en regering som saknar majoritet i riksdagen. Likväl är det skäl nog att börja diskutera läns- och regionfrågan på nytt, särskilt i östra Sörmland. Hellre vara förberedd än att bli förbisedd.
Under ett samtal med ledarskribenter från Mellansverige och norra Sverige förklarar Shekarabi att något måste hända. Regionfrågan är sönderutredd. Länen, landstingen och de statliga myndigheterna ska följa samma organisationsstruktur. Men besluten saknas. Det finns möjligheter till enkelhet, förutsägbarhet och möjligen också en framtid med en direktvald regionalmakt värd namnet, där storleken spelar roll. Ingen region får ha färre än en halv miljon invånare, anser ministern. Gissningsvis lär det få Halland, Gotland och några till i upprorsstämning.
Regionfrågan väcker annars mindre allmänintresse än en före detta såpakändis senaste nageltrång. Trots att det handlar om en beslutsmakt över centrala delar av vardagen, allt från tillväxt- och arbetsmarknadsregioner till sjukvård. Kanhända även gymnasieskolorna.
Vad talar för att civilministern har något mer än bara ord att komma med? Kanske att han duckar för den troligen svåraste frågan, Mälardalens struktur. Där står tre eller kanske fyra län på rad för att etablera regionrelationer med Stockholms län. Målet är att underlätta jobbpendling, öka vårdutbud och stärka Mälardalens roll som landets stora tillväxtmotor. Där säger regeringen njet – och går en Moderatledd nej-opinion i Stockholm till mötes. Vill kranslänen påverka Stockholm får de i stället se till att bli stora nog tillsammans, menar Shekarabi.
Formellt sett säger Shekarabi att regionen blir för stor, att över 2 miljoner är för många invånare. Fast minst lika avgörande är att regeringen fruktar att Mälardalen ska växa sig för starkt gentemot staten.
Detta återuppväcker regiondebatten för Sörmlands del. Alternativet bananregion (Sörmland, Västmanland och Uppland) behöver utmanas. Ska diskussionen verkligen bli relevant behöver de nuvarande länens gränser, inte minst Sörmland kunna ifrågasättas. Kommuner som Trosa och Gnesta får fundera över var de hör hemma. För Trosas del är det bara två år sedan invånarna sade nej till länsbyte. Har bäst före-datum redan passerat? Gnesta har sin omröstning kvar – och om regeringen går fram med tvångsverktyg så ökar garanterat pressen på kommunledningen att agera. Och vad är det som säger att Nyköping och Oxelösund ska vara kopplat åt nordväst?
Det är en lång väg från prat till resultat. Risken är att det är ännu en zombievarning, att regionfrågan tycks röra på sig men visar sig vara död ändå.