Vem är katt nog för att få sväng på regeringsbildningen? FOTO: KIRSTY WIGGLESWORTH

Den mätta katten ser sig alltid som störst

Ledare

Efter valet är det inte givet vem som blir orkesterledare.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Statsminister Stefan Löfven skriver på DN Debatt (9/4) om hur han ser på regeringsbildning vid en oklar situation. Det finns ett antal scenarior som kan vara mer eller mindre sannolika och mer eller mindre genomförbara. Det kräver en viss ödmjukhet i tonen om det ska lyckas.

Alla snubbar vill ju vara katt.

När jag läser utläggningen finner jag mig nynna på en gammal Disney-låt, från Aristocats med svensk text av Doreen Denning. Ni vet den där katterna jazzar så vilt att de faller igenom flera våningsplan.

Svensk politik framförs numera i en något säregen tonart. Men det är lika bra att försöka vänja sig. Den som kritiserar blockpolitiken gör för det första klokast i att inte ta den egna positionen för given. Ett öppet sinne ger bättre taktkänsla. Men i Löfvens resonemang landar det tyvärr i att det bara är han som kan leda en blandad orkester. Undantaget är om Alliansen skulle få egen majoritet – och ja, det är ju ädelmodigt att erkänna. Även om han under dagen utvidgade detta till att största koalition som kan få igenom sin budget bör få styra.

Det må vara en bekväm utgångspunkt att vänta på soffhörnet på att övriga ska samlas runt en. Men det är en vek strategi, särskilt för den som ägnat en stor del av valrörelsen att baktala alla på sin högra sida. Att sedan kritisera Moderatledaren för att han och hans parti – liksom övriga Alliansledare – har sagt sig rösta nej till att huvudkonkurrenten bildar regering, är särskilt slugt. För det är precis den strategi som Socialdemokraterna har levt efter under en lång tid.

Men bara en katt förstår sig på’t.

Det är bra att Löfven lovar att inte låta Sverigedemokraterna avgöra regeringsbildningen. Det borde innebära att han avgår om SD:s nedlagda röster skulle kunna hålla honom kvar vid makten, utan enbart bilda minoritetsregering med stöd eller passivt stöd av Alliansen eller något av dessa fyra partier. Fast det står inte i texten – och det är fullt medvetet så.

Med ett sånt corny spel blir man genast en del utav stenåldern.

Det går inte att kräva att andra ska ”lägga partitaktiken åt sidan, ta gemensamt ansvar och sätta Sveriges bästa först”, om man inte själv föregår med gott exempel. Nog för att det kan vara så att Löfvens högkvarter tror sig göra just detta med att erbjuda sig leda en regering över blockgränserna, men det visar hur van den mätta katten blivit vid att alltid får ligga närmast den öppna spisen. Det svänger helt enkelt inte.

Ett fyrkantigt spel gör att allting blir fel, varje ton han tar.

För den som gapar efter för mycket, tappar lätt bort stycket. Det kan faktiskt vara så att den enda som inte bör bli statsminister i ett oklart parlamentariskt läge är den som själv har suttit vid makten. Den som verkligen vill vara med och spela stor musik i svårt läge, får först visa sig redo att anpassa tonerna efter sammanhanget. Där ingen regerar vidare, utan alla börjar om.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

AlliansenSocialdemokraternaregeringenLedarePolitikVal 2018
Relaterat