Finansminister Magdalena Andersson (S) tänker på refrängen. Vårändringspropositionen är en påse med strössel som ska gynna de enskilda partierna nu, blicken på framtiden får vänta. FOTO: JESSICA GOW/TT

En regering som skiljer sig

Ledare

Bara för att regeringens relationer går i tusen bitar har Alliansen ingen anledning att följa efter.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Under måndagen presenterades regeringens vårbudget, det sista gemensamma som den nuvarande konstellationen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör, med Vänsterpartiet som extern partner. Uppmärksamheten har varit måttlig. Trots leende ministerbesök som i Nyköping där båda regeringspartierna var representerade.

Vårbudgeten är regeringen Löfvens sista vers. I fyra år har den sjungit skattehöjningens lov – med löften om att allt skulle bli så mycket bättre. Resultatet blev ungefär lika dissonant som högljudd sång från en sunkig karaokebar.

Det som varit mest markant i vår är osämjan bakom Rosenbads dörrar. När Miljöpartiets ministrar åkte på tågturné för att sjunga höghastighetsbanans lov, så västes det ilsket från Socialdemokraternas håll. När Socialdemokraternas ministrar själva spelade upp sina partipolitiska utspel som misstänkliggör invandring och invandrad arbetskraft, budskap enkom formulerade för att locka tillbaka flyktade LO-väljare från SD, då tuggade Miljöpartiet förstås på knogarna.

Det som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade blev följaktligen en påse strössel. Något för de inblandade att visa upp som symbol för det egna, inte det gemensamma. Vårändringspropositionen 2018 var även Vänsterpartiets sista chans att påverka en budget – på minst en mandatperiod. Att det då till och med blir käbbel om vems politik som gav just den strösselmängden på just det området är självförklarande.

Regeringen tar inte alls höjd för att det kan bli en riktig jobbig höst, att en högkonjunktur aldrig varar i evighet. Bekämpningen av arbetslösheten, en gång regeringens huvudnummer, har motats in på ett sidospår. Det är för att resultaten inte passar i en valrörelse. Inte minst när läget jämförs med andra länder.

Alliansen då? Det finns en styrka i att hålla ihop när alla andra faller isär. En regeringskonstellation som kan stå ut med varandra och kan växa med varandra kan göra stor nytta för Sverige. Som jämförelse med nuet var åren 2006-2014 ett under av sämja inom regeringen.

Problemet är förstås att 2018 inte är 2006. Opinionsläget är som att blicka in i en tv-serie från såpoperornas guldålder. Kan du be mamma skicka smöret? Förklara för pappa att han faktiskt når om han anstränger sig. Regeringen är ett äktenskap som har hållit ihop för budgetmaktens skull. Oppositionen har avstått från att gå ihop av motsvarande skäl.

Alliansens fokus måste flyttas från spelteori till vad man vill åstadkomma. De fyra har alla skäl att ge fler gemensamma besked, om lön för mödan, om ett sunt förvaltande av gemensamma resurser, att inte Slösa där Spara gör bättre ifrån sig, att de välfärdslöften som råder måste fyllas med tillväxt och innovation hellre än näringslivsfientlig politik och högre skattetryck.

Det är nu det gäller. Om inte de fyra partierna får en rejäl skjuts uppåt under månaderna som kommer talar det mesta för en smärtsam och uppslitande höst även för Alliansens del.

Läs också

( 9 st )

Läs mer om dessa ämnen

AlliansenregeringenEkonomiLedarestatsbudget
Relaterat